I ett kort andhål mellan Baldur’s Gate 3 och Dragon’s Dogma 2 har jag passat på att se av en massa serier som jag hade missat på Disney+ och Netflix. Det är ju egentligen ett ganska angenämt problem att det finns så mycket kvalitativt att se, men det tar onekligen väldigt mycket tid.

What If? Säsong 2
Jag var inte så värst förtjust i den första säsongen av What If?, och jag är redan less på multiversum-konceptet i Marvels cinematiska universum. När allt kan hända och det finns oändliga dimensioner spelar inget heller någon roll. Den första säsongen var också väldigt enahanda – ”tänk om X egentligen var ond” eller ”tänk om skurk Y gjorde det här istället för skurk Z”. I säsong 2 är det inte lika dystopiskt och serien bjuder på några inblickar i platser som vi inte fått se så mycket av, som Nebulas karriär inom Nova Corps eller en annan variant på skrotplaneten från Thor: Ragnarok, fast att Tony Stark hamnar där. Nackdelen är väl att serien skrevs för så pass länge sedan att den inte kan täcka det allra senaste, så det fräschaste som kommer med är grejer från Black Widow och Shang-Chi. Ett plus dock för den nya hjältinnan Kahhori, som gärna får dyka upp i en ordinarie spelfilm.

Echo Säsong 1
Jag är inte heller så värst pepp på de senaste årens idéer att lansera tv-serier inte bara på sidokaraktärer från filmerna, utan på sidokaraktärer från tidigare tv-serier. Jag trodde inte att en serie om Echo från Hawkeye kunde vara av minsta intresse. Men det kunde den faktiskt. Den stumma gangstern Maya tvingas fly från New York och återvänder till sin hemstad på vischan för att ligga lågt, men givetvis är Kingpins underhuggare henne i hälarna. Det är en extremt lågmäld tv-serie som faktiskt känns som en tv-serie, och den ger betydligt större djup till Maya. Den ger också en bra inblick i choctaw-indianernas verklighet, på samma sätt som Ms Marvel gav prov på exil-pakistanier. Att så mycket av dialogen sker genom teckenspråk ger också en intressant krydda till serien.

Ahsoka Säsong 1
Eftersom jag aldrig såg Clone Wars eller Rebels när det begav sig är min koppling till Ahsoka Tano obefintlig. Jag såg inte hela Andor eftersom Cassian var fenomenalt trist, jag led mig genom Obi-Wan och konstaterade att Boba Fett var lika meningslös som jag hade trott. Varför då ännu en Star Wars-serie? Kanske har jag en läggning åt självplågeri. Hur som helst fanns det en del att gilla här. Jag är bara vagt medveten om Ahsoka eller Sabine Wren via kulturell osmos (och Lego), men den här historien är mer intressant än det mesta från Star Wars på sistone. Ahsoka själv är något av en typisk jedi som mest går omkring och ler kryptiskt, men sidokaraktärerna har mer att erbjuda. Jeditränardroiden Huyang fortsätter traditionen att droiderna oftast har de mest intressanta personligheterna, men jag gillade också verkligen Hera (spelad av min gamla favorit Mary Elisabeth-Winstead), Thrawn (som jag bara stött på för evigheter sedan i TIE Fighter) och Baylan Skoll (den sorgligt framlidne Ray Stevenson). Är karaktärerna bra gör det inget att storyn i övrigt haltar lite, och därför gillade jag Ahsoka.

Wednesday Säsong 1
Jenna Ortega har fått fenomenal kritik för rollen som Wednesday Addams, och jag gav mig in i serien utan att veta så mycket mer. Det är en generell spinoff på Addams Family-berättelserna utan att egentligen knyta sig till någon officiell kontinuitet, men till upplägget mer som en typisk ungdomsserie fast i Harry Potter-miljö. Hela grejen med Wednesday är ju att hon är i princip känslolös, och Ortega spelar henne perfekt. Runt henne kretsar mer färgstarka figurer och den fantastiskt välgjorda Thing, och det hela är ett ganska mysrysigt mysterium. Emma Myers var också fantastisk som den bubbliga varulvsflickan Enid. Även här lyfter karaktärerna serien.

Cobra Kai Säsong 5
Det börjar nästan gå på rutin vid det här laget och nyhetens behag har lagt sig, men i gengäld börjar serien äntligen kulminera. Det jag gillar mest är att rivaliterna börjar stökas undan och det blir betydligt mindre av missförstånd som leder till konflikter. Både de vuxna och ungdomarna har äntligen vuxit upp en aning. Allra bäst är det när serien helt vänder på förväntningarna och slagsmålen uteblir, men det finns fortfarande en hel del riktigt vansinnig 80-talsaction. Även om det är lite väl tillrättalagt är det ändå en nostalgisk sensation att se Daniels alla tre rivaler från respektive film slå sig samman. Det är ofattbart att Thomas Ian Griffith (Terry) och William Zabka (Johnny) i praktiken hade slutat som skådespelare innan det här, för båda är strålande. Nästa säsong ska bli den sista och det ser jag fram emot, för även om serien fortfarande ligger på topp är det tydligt att den snart har nått sin gräns.

Castlevania Nocturne Säsong 1
De första fyra Castlevania-säsongerna hade visserligen en del coola scener, men överlag led serien av att dra ut väldigt mycket på tiden trots ett begränsat antal avsnitt. I efterhand känns det som att varje säsong gick ut på att karaktärerna yrade runt på ett ställe i sju avsnitt för att sedan göra något dramatiskt i det sista. Nocturne börjar om med en helt ny generation, med Richter Belmont i slutet av 1700-talets Frankrike, där han tillsammans med Maria Renard och hennes mamma Tera slåss mot monster mot bakgrund av den franska revolutionen. Det var redan ett tema i den första serien att kyrkan var korrupt, men här blir det ännu tydligare då den lokale biskopen slår sig ihop med vampyrer för att slå ner revolutionärerna. Samtidigt blandas det in en del tidstypiska inslag av kolonialism, då den aztekiske vampyren Olrox blandar sig i leken samtidigt som den förrymda plantageslaven Annette och hennes följeslagare, operasångaren Eduoard, anländer till Frankrike. Jag gillar verkligen nytolkningen av Annette, som var en totalt irrelevant karaktär i Rondo of Blood. I teorin var hon Richters flickvän och behövde räddas, men eftersom Maria var spelbar räddade jag alltid henne först och sket helt och hållet i Annette. Här är hon en vampyrjägare själv, med riktigt coola krafter. Även den här säsongen är lite seg de första avsnitten, men sen drar den iväg och blir riktigt bra framåt slutet. Jag uppskattar också att karaktärsdesignen är ännu mer trogen Ayami Kojimas designer, framför allt från Dracula X Chronicles men också med Richters klassiska pannband. Jag ser fram emot fortsättningen på detta!