Jag vaknade till en minst sagt oväntad nyhet. Osama bin Ladin som lyckats gömma sig i tio år är helt plötsligt, hastigt men mindre lustigt, död. Det känns abrupt. Saddam visste vi ju i alla fall att han var fast så det var bara en tidsfråga.

Reaktionen är försiktig lättnad. Karln låg trots allt bakom en hel del av det jävulskap som drabbat världen i modern tid och det kan i förlängningen bara vara en bra sak att han är borta. Samtidigt är jag inte hundra procent nöjd med hur det sköttes. Det optimala hade förstås varit att ta honom tillfånga och ställa honom inför rätta. I morse lät det som att ordern hade varit att döda, inte fånga, men nu sägs det att tanken var att försöka ta honom levande. Jag hoppas att det är så. Det vore nämligen ovärdigt ett civiliserat land, i krig eller inte, att ensidigt försöka utrota honom. Liiiite märkligt är det också att det gick så himla snabbt att sänka honom till havets botten. Det kanske är en sed, vad vet jag, men det är ett himla praktiskt sätt att dölja bevis och därför ett märkligt tillvägagångssätt. ”Soldaterna har hans kropp”, läste jag. Perfekt, då kommer ingen att kunna tvivla. ”Han har dumpats i havet.” Va? ... Läs hela texten