Nu är det genomspelat, två gånger till och med. Recensionen kommer imorgon efter 16. Tills dess kan jag bjuda på den här lilla bilden från credits som smakprov (jag hoppas att det inte räknas som en spoiler att några godtyckliga personer har jobbat med spelet). Det är ju så himla vackert!
Det har länge varit en etablerad sanning att den europeiska versionen av Kizuna Encounter till Neo-Geo är ett av de ovanligaste och dyraste spelen som finns. Det uppskattas att bara 15 exemplar av en produktion på 100 såldes, och att resten skeppades tillbaka till Japan för att tömmas och ersättas med något annat spel. Följaktligen finns bara en handfull kända exemplar i samlarvärlden och senast verkar ett exemplar ha gått för 19000 dollar.
Nu är Kizuna Encounter däremot passé. En ny helig graal har dykt upp. Tydligen existerar minst två exemplar av en amerikansk utgåva av Sonic Wings 3 eller Aero Fighters 3. En före detta SNK-anställd ska ha hittat spelen. Ett av exemplaren ska ha sålts för 30000 dollar. Smaka på den. 30000 dollar. Till och med med dagens låga valutakurs är det tillräckligt för en splitterny bil. Tonk, en känd samlare på Neo-Geo.com fick tag på spelen och sålde ett av exemplaren vidare.
Ny Playstation-konsol, nytt Everybody’s Golf. Det börjar bli tradition nu. Och tradition är något som utvecklarna Clap Hanz håller hårt på. Förutom högre upplösning och snyggare modeller skulle det här precis lika gärna kunna ha varit det golfspelet jag körde på min PSP för sisådär sju år sedan.
Men å andra sidan är det precis så jag vill ha det. Everybody’s Golf är vansinnigt enkelt att sätta sig in i men ohyggligt svårt att bemästra, och därför det perfekta bärbara spelet. Att ställa sig på tee och drämma iväg ett par bollar med det beprövade trepunktsslagsystemet och traggla sig fram till hålet tar bara någon minut och var och en av spelets nio- eller artonhålsrundor tar inte längre tid än en normal stadsbusstur. Och hela tiden låser man upp nya prylar att köpa för att antingen förbättra sitt spel eller göra sin figur lite snyggare. Det gör det hela än mer beroendeframkallande.
Egentligen hade jag tänkt recensera Everybody’s Golf och börja testa lite Rayman Origins idag, men det får vänta. Recensionskod för Journey damp nämligen ner och det går före det mesta, inklusive mat, sömn och möjligen att andas. Är Journey lika magnifikt som Flower? Snart vet jag och senare i veckan vet du.
Mirror’s Edge
Format PC/360/PS3
Utvecklare DICE
År 2007
Ett tag var EA världens bästa utgivare, efter att på kort tid ha gett ut Crysis, Orange Box, Rock Band och Mirror’s Edge. Att satsa på ett förstapersonsspel nästan utan skjutande var modigt och gav oss ett av den här generationens mest unika spel, men trots ett fantastiskt flyt i spelkänslan och en design som saknar motstycke blev Mirror’s Edge ingen större framgång. Det spelar ingen roll för mig. Faiths höjdskräcksframkallande resa var bitvis frustrerande och aningen opolerat, men det gav oss en helt ny variant på en beprövad genre. Ge mig en uppföljare nu, och låt designern formge våra städer i framtiden!
Dark Souls drog ut på tiden, minst sagt. Vi började igår vid 18-tiden ungefär och tog oss fram med hyfsad fart, förutom en seg passage i Depths där jobbiga invaderande fantomer gjorde saken mer komplicerad. I praktiken gjorde vi ju stora delar av spelet två gånger, även om det oftast bara gällde själva bossarna. Efter att ha spelat till två på natten avbröt vi för lite sömn. På lördag förmiddag efter lite frukost satte vi igång igen och nötte på. Sen’s Fortress tog ett par försök. Undead Asylum höll jag på att ge upp i, men på fjärde försöket tog jag bossen där. Anor Londo blev, som vanligt, en seg affär. Det var extra jobbigt att hela tiden bli attackerade av andra spelare, så det tog ett flertal försök innan vi tog oss säkert fram till smeden och kunde öppna genvägarna. Runt 16-tiden kämpade vi med Smough och Ornstein tillsammans med vår dödspolare Solaire, men det visade sig för bökigt. Så istället tog vi hjälp av mer erfarna spelare som kunde hoppa in som den tredje medlemmen i vårat lilla team. Det är åtminstone skönt att se att folk ägnar sig åt det istället för att jävlas.
Det går framåt, långsamt men ändå. Nu ska vi försöka ha ihjäl Smough och Ornstein. Önska oss lycka till.
Dark Souls can be a terrifying place to be. Slightly less so when you have someone to guide you along, and even less so when it’s someone sitting right next to you. In an attempt to finally get somewhere in this game, I set up two tv:s (my old one along with the 47″ LG 3D) and two Playstation 3:s, and invited a friend who has finished the game a few times already.
For this to work, we needed two characters at roughly the same level so we simply started from scratch. This time I went for a cleric, intending to play a support role with healing and ranged attacks. Well, obviously there are plenty of places where I need to fend for myself. In some cases you simply can’t summon help and some places it’s not worth the hassle, since Dark Souls isn’t intended to be co-oped.
Efter bara en dag insåg jag att jag var tvungen att skaffa resepaketet till Vitan för att någonsin kunna använda den som det är tänkt. Så 249 kronor fattigare tömde jag en låda grejs på köksbordet. Ett grövre resefodral lär jag inte använda, det verkar rätt otympligt. Däremot är det mjuka fodralet utmärkt, jag hade ett liknande till PSP:n och den tog aldrig stryk. Sen stoppade jag dit ett handledsband istället för mitt gamla som jag hade flyttat över, och så skulle jag applicera skärmskyddet. Trots att jag putsade som en galning in i det sista lyckades det hoppa in ett pyttelitet dammstrå som förmodligen kommer att driva mig till vansinne i nederkanten. Och så var det en pyttefläck av okänt ursprung som störde lite till höger. Tydligen måste man applicera såna här grejer i biologiskt säkrad laboratoriemiljö för att det ska bli riktigt bra. Men det får duga. Förutom de där grejerna fanns också ett spelfodral som lär bli praktiskt den dagen jag faktiskt har några fysiska spel till den. Rayman dröjer troligen till måndag…
Äntligen är den här, Vita. Nästa generations portabla spelmaskin. Redan när man håller i den känns den solid, modern och oväntat lätt, även om den är större än jag hade tänkt mig. Knapparna känns bra, skärmen är riktigt fräsch och ljudet låter rätt okej direkt ur maskinen.
Däremot hade det kunnat bli en bättre start. Jag förbokade min på Game och skulle få med Rayman Origin. Det var slut när jag kom dit så jag får vänta på mitt exemplar. Sen har det också visat sig de senaste dagarna att två av de mest lovande spelen är försenade. Gravity Rush kommer tidigast att släppas i maj någon gång, medan Street Fighter x Tekken inte kommer förrän i höst, och innan dess kommer jag garanterat att ha det på konsol. PSone-titlarna är som bekant inte kompatibla än. Slutligen verkar Sony ha fullt upp, för min förbokningsrabatt på Super Stardust Delta och det där Frobisher Says låter vänta på sig.