månadsarkiv: april 2012

Allt detta Collector’s Edition-rappel

Lämna ett svar

Jag minns en tid då spel var små samlarutgåvor i sig. De behövde ofta vara det eftersom piratkopieringen redan då var enorm. Jag minns när jag köpte Lemmings 2 och fick med en liten berättelsebok. Frontier: Elite 2 tog steget längre och hade både en guidebok till spelets universum med planeter och rymdskepp, men också en hel liten novellsamling. Och alla som köpte Super Metroid fick spelet i en jättekartong där en spelguide följde med.

Sakta men säkert har de här grejerna fasats bort och runt sekelskiftet (det känns så Antikrundan att kunna skriva så) var spel reducerade till en skiva i ett fodral. Sen började det sakta växa igen, men nu i ett annat format. Nu är det väl knappt så att man får spelet i fodralet utan en startinstallation som sen måste kompletteras upp med ett gäng patchar, men det är sällan man får något mer än i bästa fall en manual. Allt extragrejs finns istället i Limited Editions, Collector’s Edition och numera ofta i förbokningsbonusar. Och dessa blir bara större och större. Ta lyxutgåvorna av Gears of War 3 eller Halo 3 till exempel. Enorma lådor fyllda med grejer… som i slutändan är rappel. Skräp. Prylar man ställer längst upp, längst bak i bokhyllan där de får samla damm. Allt för att bevisa för sig själv vilken hängiven gamer man är, som om det inte räckte med det faktum att man lägger hundratals timmar i månaden på spel. ... Läs hela texten

Dagens namn: Georg

1 svar

Georg är inte direkt något supervanligt spelnamn men det finns en klockren representant. Sent i Suikoden II hittade vi den ensamme krigaren Georg Prime på en klippa. Trots att han inte hade mycket till bakgrund gillade många honom då han var en av de starkaste i spelet. Men han blev sedan väldigt viktig i Suikoden V, som utspelade sig cirka tio år tidigare och där han hade en av huvudrollerna.

Colors 3D är 3DS:ens killer-app

1 svar

Oj oj oj oj. Vilken fullständig och total utskåpning. Jag kikade närmare på Colors 3D till 3DS, som faktiskt släpptes för bara tre dagar sedan i Europa, efter ett tips från Jim i min besvikelse över den bedrövliga gratis-appen Paint Park till Vita. Och jag tror att jag har hittat den definitiva anledningen att ha en 3DS, åtminstone om man gillar att rita. Colors 3D är den senaste versionen av ett program som först gjordes som hemmabygge till Nintendo DS och sedermera konverterades till Iphone. Den här senaste versionen utnyttjar 3D-funktionen i konsolen om man vill, men även helt bortsett från det är det ett rätt fullfjädrat ritprogram. Om Paint Park var ett nerskalat Microsoft Paint så är det här ett nerskalat Corel Painter, plus förstås det faktum att det är förbaskat mycket enklare att rita med en stylus än med fingret. ... Läs hela texten

Ett portabelt Paint – som vi har väntat

4 svar

Lite från ingenstans släppte Sony en ny gratisapp till Vita: Paint Park. Och det låter ju förstås lite roligt. Med en så stor och känslig skärm finns ju potential för riktigt bra portabelt skissande. Men ack.

Vad vi fick är knappast ett portabelt Photoshop om någon hade väntat sig det, även om det faktiskt går att redigera (läs: kladda mustacher på) tagna bilder eller screenshots. Faktum är att vi inte ens fick ett portabelt Microsoft Paint, utan snarare ett Draw Something fast med ännu mindre spelmoment, som om det ens vore möjligt. Konceptet med Paint Park är att man ska kunna rita bilder tillsammans, men detta är enbart en ad-hoc-funktion och inget som går att köra över nätet. Och låt mig bara konstatera att de tillfällen då tre konstnärligt lagda spelare samlas med varsin Vita och bestämmer sig för att rita istället för att spela ett spel är praktiskt taget obefintliga. ... Läs hela texten

300 toppspel #50: Duck Tales

Lämna ett svar

Duck Tales
Format NES
Utvecklare Capcom
År 1990

Det gjordes faktiskt två helt olika Duck Tales. Till Amiga släpptes ett rätt fascinerande spel där man skulle åka fritt runt jorden och besöka olika platser där man sedan fick spela olika minispel. Det var bergsklättring eller djungelutforskning med knattarna, fotografering med Anki och rena skattletarfärder i mörka grottor. Tack vare makalös grafik kunde man bortse från en ibland heltrasig spelkontroll. Men det är inte det spelet som är en av mina favoriter genom tiderna. ... Läs hela texten

Och så är World of Warcraft ondskans hantlangare igen

Lämna ett svar

Det var förstås uppenbart redan när det avslöjades i somras att Breivik hade spelat World of Warcraft, men nu är det på tapeten igen i samband med rättegången. Jonas Mäki har skrivit en bra blogg på ämnet. För en insatt är det förstås fullständigt befängt med citat från Sydsvenskan som ”Han roade sig med dataspel och var engagerad i online-spelet World of Warcraft, ett spel som han på Utöya kom att omsätta i praktisk handling.” Detta citat togs senare bort, men ändå. Det visar på en total brist på insikt i spelvärlden och framför allt ett spel med fler spelare än Sveriges sammanlagda befolkning. Som om det skulle vara någon sorts obskyr mordsimulator som man måste stoppa sina barn från att spela. Och jag undrar fortfarande var i World of Warcraft man får i uppdrag att döda en grupp försvarslösa barn. Faktum är att World of Warcraft, där man kan döda allt från jättedrakar och uråldriga onda gudar till lamm och ekorrar, konsekvent skyddar barn från att skadas. Barn förekommer sporadiskt men det går inte att skada dem. Det här har ingen tagit fasta på. ... Läs hela texten

Monstrets mänskliga ansikte

2 svar

Jag sitter och följer rättegången mot Anders Behring Breivik på dn.se med någon sorts fascination. Förhoppningsvis kommer vi att få låsa in honom och kasta bort nyckeln, men oavsett kommer han att bli en kultfigur på samma sätt som exempelvis Charles Manson. Ett monster vi kan peka på och glatt konstatera att vi inte är som han. Fast där har vi fel, och det är det otäcka. Som så många andra massmördare och psykopater visar Breivik tydligt att vi egentligen bara skiljer oss åt på en grundläggande (och avgörande) punkt. ... Läs hela texten

Det ska inte vara för lätt med arkadspel

1 svar

Idag anlände äntligen min andra laddning arkadspel från Japan. Där ingick Neo-Geo-versionerna av Samurai Shodown 2, King of Fighters 2000 och Garou samt originalarkadversionen till System 12 av Soul Calibur. Neo-Geo-kassetterna var det inga större problem med, bara plug and play som vanligt. Garou uppvisar lite typiska NES-symptom med lite flimrande grafik så det får jag pröva lite extra med.

Soul Calibur är däremot svårare. Jag hade för mig att spel med fyra knappar allihop hade vett att koppla dem till samma extrakontakter på JAMMA-flätan, men så roligt ska vi inte ha. Soul Calibur envisas med att ha några av knapparna kopplade via en extra fläta som jag förstås inte äger. Därför blev det hela direkt mer komplicerat. Lösningen blir antingen att köpa en extra fläta någonstans, eller att helt enkelt göra en bypass så att jag kopierar signalen från JAMMA-kontakten och dess knappar till respektive kontakt. Oavsett vilket så blir det lite extra mackel. Förutsatt att det räcker. Enligt ett märkligt kopplingsschema jag såg vill spelet nämligen ha alla spelare tvås knappar på en kontakt förskjutet jämfört med spelare ett. I så fall blir det väldigt mycket besvär att koppla om sladdar varje gång jag ska köra just det spelet. Jag får helt enkelt meka vidare och se vad som händer… ... Läs hela texten

Spelar in lite Turrican-musik

Lämna ett svar

I min allmänna hype runt Turrican-soundtracket (som nu har passerat 30000 dollar och närmar sig halvvägs till vad som behövs) bestämde jag mig för att ta saken i egna händer och spela av musiken direkt från spelet. Så det blev att koppla upp Amigan, dra lite sladdar och sparka igång Audigy. Och njuta. Sjutton vad mycket bra musik som finns i det här spelet. Även låtar jag hade glömt som Mr Walker and his Factory, Metal Stars eller Freedom är otroligt maffiga. De flesta är också väldigt långa loopar. Ett genomsnittligt NES-spel med bra musik loopar efter kanske en minut, medan de här oftast håller två till fyra minuter. I vissa fall är det längre tid än vad banorna tog att klara. ... Läs hela texten

Prestationsångest av Transformers-byggande

1 svar

I somras byggde jag ju min jätteversion av Smokescreen som jag blev riktigt nöjd med. Men i samma veva började Jarrod på TFW2005 bygga sin Masterpiece-version av Prowl (Smokescreens ”brorsa”). Det är alltså en mindre skala, 1/25, jämfört med min 1/12, vilket kräver betydligt mer pysseljobb. Men istället för att ta en färdig figur i rätt storlek och hacka sönder den har han använt enstaka delar från en Gundam-modell och sedan handbyggt alla smådelar. Jag handbyggde huvudet på min och låt mig konstatera att det är ett himla pilljobb. Men då är det ändå bara en klump med detaljer. Jarrod handslipar och skär till bitar som vecklar ihop sig och passar in i förvandlingen, och det räcker inte med öppna hål på baksidan utan allt ska fyllas igen med luckor och sånt. ... Läs hela texten