JAAAAA! Det superläckra ultracrossover-strategispelet Project x Zone kommer till Europa i sommar! Det är Namco-Bandai som kommer att släppa det. Fantastiska nyheter, då det var ett av de mest spännande 3DS-spelen som riskerade att bli kvar i Japan då det inte går att importera. Att man nu också kommer att förstå vad som händer är bara ett plus!
Spelet kommer att ha japanskt tal (enbart en fördel med tanke på figurutbudet) och lär i övrigt se ut ungefär… så här:
Speedball 2: Brutal Deluxe
Format Amiga
Utvecklare Bitmap Brothers
År 1990
Jag tror det finns någon lag någonstans att man måste nämna det här varje gång man berättar om Speedball 2, så det är bäst att jag får det överstökat: ”Ice cream! Ice cream!”. Men Bitmap Brothers framtidssport är så mycket mer än käck design och polerad presentation. Det är den klockrena spelkänslan som gör det till ett spel som fortfarande håller bra, så många år senare. Som en blandning av rugby, handboll och flipperspel går det visserligen ut på att försöka skjuta i mål, men det finns mycket annat att ta hänsyn till på vägen, som multiplikatorerna som gör varje mål mer värt, eller bumprarna som ger lite extrapoäng, för att inte tala om alla kraftbonusar som antingen gör laget starkare eller sabbar för motståndaren på något sätt. Det gör att det finns flera sätt att vinna en match utifrån den laguppställning man har valt, utan att det blir för krystat och management-styrt.
Ryktena om Orbis (Playstation 4) och Durango (Xbox 720) har funnits länge, men nu börjar det dyka upp mer och mer. Det finns ju redan flera kommande storspel som Star Wars 1313, Watch Dogs och Destiny som väntas släppas till nästa generation, för att inte tala om spel som Beyond Good & Evil 2 och Virtua Fighter 6 som har hintats ganska friskt. VGLeaks hävdar att Orbis kommer att visas upp innan E3, och att döma av ryktena borde även Durango vara på gång mycket snart. Det spekuleras om visningar inom några veckor, till och med.
Jag hade inga direkta förväntningar, men Django Unchained var en spektakulär film. Året är 1858, platsen är Texas och slaven Django blir befriad av den excentriske tyske prisjägaren doktor King Schultz. Schultz behöver Djangos hjälp för att hitta tre av sina mål, men de blir snart vänner och han inspireras av jakten efter den sålda hustrun Broomhilda, döpt efter legendens Brunhilde.
Här kan jag också skamset inflika att jag inte förrän nu fattade den uppenbara kopplingen mellan Hilde och Siegfried i Soul Calibur, även om jag hade koll på vart hans namn kommer ifrån.
Idag är det två år sedan jag startade The Bearded Nerd! Grattis bloggen!
Egentligen letade jag efter några bilder som en kompis ritade för sisådär tjugofyra år sedan, men i samma veva hittade jag en massa andra bilder jag hade undanstoppade i en pärm. Mitt ritande har gått i vågor. Runt 1989-1990 var jag väldigt aktiv med att rita av NES-manualer, som bjöd på enorma mängder spännande bilder. Super Mario-spelen var guldgruvor, liksom Kid Icarus och Mega Man. Spel som hade tjusig artwork istället för hemska uppblåsta pixlar. Så jag ritade och ritade, och lyckades till och med inspirera hela klassen på mellanstadiet ett tag. Det ritades enorma mängder Super Mario Bros 3-figurer, vill jag minnas.
Med Disney Infinity ger sig bolaget in i kampen med inte bara en, utan tre giganter. Ekonomiskt sett, åtminstone två. Det har plastfigurerna och samlings/scanningsaspekterna från Activisions Skylanders, och det har bygg- och skaparmöjligheterna från Mojangs Minecraft och Media Molecules Little Big Planet. Det hade kunnat vara vilken wannabe som helst, men tre saker talar för att Disney Infinity kan bli gigantiskt:
1) Ambitionen
Disney har på senare år satsat på att göra bra spel baserade på sina serier, och det har ofta lyckats. Toy Story 3 hade en oväntat kul bonusfunktion i form av Toy Box, och det är det som kommer att bli huvudpoängen med Infinity. Visst, varje figur man köper (för dryga hundringen) kommer att låsa upp nya miljöer och banor, vilket kommer att göra spelet till ett gigantiskt, gemensamt tillhåll för alla möjliga licenser, men Toy Box kommer att låta oss sätta ihop helt egna scenarion. Kopplar man ihop det med Skylanders-idén så kommer det praktiskt taget att bli som Toy Story på riktigt: leksakerna i hyllan kommer att bli levande, fast bara i spelet.
Famitsu kommer i dagarna att avslöja ett nytt spel som ska vara ”hett efterlängtat”. Genast börjar förstås spekulationerna. Problemet med Japan är att marknaden är väldigt oförutsägbar och dessutom har blivit mer och mer inåtvänd. Det som en gång i tiden skulle vara ett nytt storspel från Nintendo, Konami, Capcom eller Square kan idag vara praktiskt taget vad som helst. Jag menar, det skulle kunna vara ett nytt Love Plus eller Sakura Taisen eller Idolmaster eller till och med ett Monster Hunter, och den västerländska spelvärlden skulle praktiskt taget inte bry sig.
Och jag har fått en synth, eller snarare köpt den själv. Knappt hade jag skrivit att jag behövde en förrän det dök upp en på Blocket, nästan precis som jag ville ha den också. Det är en Yamaha PSR-E323, en relativt avancerad nybörjarsynth som ändå har stöd för MIDI (komiskt nog läste jag en recension som kritiserade den för att Yamaha inte hade följt med strömmen och stoppat in USB istället) och en massa olika ljud. Tack vare en kompis kunde jag åka en bit ut på vischan och köpa den redan idag.
Mer eller mindre sedan jag köpte Rock Band 3 har jag praktiskt taget uteslutande spelat keyboard. Även om det inte går på alla låtar så har jag fantastiskt roligt, särskilt sedan jag köpte en del pianofokuserade låtpaket som Billy Joel, Elton John, vissa Queen-låtar och en del klassiskt. Att direkt få tillgång till Pro-läget utan att behöva köpa till ytterligare en variant på instrumentet gjorde det betydligt mer överskådligt.
Fast nu är jag beredd att ta nästa steg. Även om keyboard-tillbehöret är riktigt välgjort (och faktiskt har fått bra kritik som fristående MIDI-kompatibel keytar) så kan det inte mäta sig med ett riktigt klaviatur. I julas passade jag på att testa pappas gamla synth. Jag hade inte MIDI-adaptern än, så jag kopplade helt enkelt upp det och spelade till spelets ”noter”, i träningsläget, för att höra hur det låter.
Jag spelade först Demon’s Souls strax innan den svenska premiären. Då hade jag till slut fallit för grupptrycket och importerat den amerikanska versionen, för det verkade vara något alldeles särskilt. Då förstod jag inte mycket av spelmekaniken och tillbringade större delen av min tid som klumpig riddare som tjockrullade mig in i diverse faror. Jag gillade det, men förstod det inte. Jag klarade väl ett par bossar och kikade på några banor innan jag gav upp.
Det andra försöket var relativt nyligen, efter att ha klarat Dark Souls. Jag tänkte göra om samma bravad och gjorde mig en magiker, startklass Royal, som börjar beväpnad med riktigt effektiv magi. Jag fokuserade sedan på att trimma upp magin ordentligt och det gick bättre. Jag krossade mig rätt snabbt ikapp det jag hade gjort första gången och tog några bossar till, men sen tog det stopp igen. Särskilt 4-2 blev besvärlig då jag fokuserade för mycket på att göra skada. Eftersom jag var van att spränga ner allt med magi hade jag inget bra skydd mot gubbarna i kåpor, och räckvidden var begränsad för att kunna låsa siktet. Så det rann ut i sanden.