Alltså, nu tycker jag att vi lägger ner det här med mänskligheten. Vi gjorde ett ganska bra försök, lite folkmord och världskrig och sånt som störde, men på det hela taget har vi inte riktigt kvalificerat oss till fortsatt deltagande. Så nu utplånar vi allt och börjar om från några bakterier som förhoppningsvis har bättre prioriteringar.
För att ha någonstans att ha mitt nybyggda och nyköpta Lego köpte jag tidigare Ikeas Expedit, som jag hade tänkt stapla ovanpå mina befintliga hyllor eller möjligen sätta upp på väggen. Men det blev inte bra, den var alldeles för djup och matchade inte mina Billy överhuvudtaget. Så jag fick invänta ännu en Ikea-sväng (tjugo mil till närmaste butik, hurra Norrland) för att komplettera.
Expediten har nu åkt ut i hallen och med fyra lådor blivit en riktigt snygg byrå. En av de lägre Billy-hyllorna har hamnat i förrådet och rymmer ett gäng flyttlådor. Istället har jag ännu en fullängds-Billy, som rymmer både Lego och spel. Framöver är tanken att bygga ut Lego-grejerna till mer kompletta dioraman samt förmodligen plocka ner det blå skeppet och fortet. Spelhyllorna har plats över till nästa generation, så där klarar jag mig ett tag. Och till vänster skymtar hörnhyllan där jag förvarar gräddan av mina 300 toppspel…
Transformers
Format PS2
Utvecklare Melbourne House
År 2004
Licensspel tenderar inte att bli några mästerverk, särskilt inte när det handlar om en halvt inaktuell leksakslicens. Atari hade skaffat sig rättigheterna till den halvhyfsade nystarten för Transformers-serien, Armada, och lämnat dem till Melbourne House, en anrik australiensk studio som låg bakom Way of the Exploding Fist och Shadowrun, men då var mer fokuserade på bilspel. Dessa satte sig ner och hårdkodade Playstation 2:an till rent vanvettiga nivåer, och resultatet blev ett spel som pressade maskinen till det yttersta. Enorma miljöer proppfulla med fiender, och en grafik som nästan saknade motstycke.
Freddie Mercury var en av tidernas bästa sångare, det är det väl få som ifrågasätter. Han var en vital del av ljudet i Queen och gjorde vokala prestationer som praktiskt taget saknar motstycke. Däremot tycker jag ibland att hans kompanjoner får för lite cred på den fronten. Som The Beatles använde Queen körsång på nästan alla sina låtar, och där gjorde Brian May och Roger Taylor strålande insatser. Men liksom The Beatles hände det också att huvudsångaren stod tillbaka.
Roger Taylor är också en solid sångare, helt klart. Men jag gillar inte riktigt de låtarna han sjunger, som ”I’m In Love With My Car” eller ”Rock It (Prime Jive)”. Han har en otrolig falsett men normalt en raspig, rockig röst. Däremot blir jag mer och mer förtjust i de låtarna som Brian May gjorde.
En av många nya titlar på den senaste Nintendo Direct är en direkt uppföljare till The Legend of Zelda: A Link to the Past, också känt som det bästa Zelda-spelet genom tiderna. Kika närmare!
Jag diggar det mesta, förutom möjligen väggrejen, som känns väldigt malplacerad, kanske främst eftersom det aldrig var aktuellt med några väggmålningar i originalet på grund av perspektivet. Men detta lär bli ett måste.
Namco-Bandai har börjat en tävling där det gäller att designa en ny sköld till Dark Souls 2. En liknande tävling fanns i ettan, vilket gav oss Blood Shield, Spider Shield och Sanctus, så det är ju hyfsat framträdande grejer man får vara med om att skapa.
Min idé bygger lite på fokuset på drakar, och att den mesta utrustningen i Dark Souls tenderar att vara bättre begagnad. Vad passar då bättre än en sköld som har varit i närkontakt med just en drake? Min stil passar inte direkt in i spelet, men jag förutsätter hur som helst att From ritar om texturerna ändå, så jag lade inte ner någon enorm tid på detaljerna. Golden Dragonstalker’s Shield heter den och går att rösta på här. Gör gärna det, för det vore förbannat coolt att ha en egendesignad sköld i spelet.
Knappt har vi hunnit skrika ”Duck Tales – whohoo!” förrän Disney utannonserar ännu en nyversion, men den här gången är det Sega som får sätta ihop Castle of Illusion på nytt. Eftersom jag inte ägde en Mega Drive missade jag det spelet, så det ska bli intressant att testa. Ett litet krux är att utvecklaren, Sega Studios Australia, är på väg att läggas ner, så engagemanget lär inte vara extremt, och det ser lite stelt ut i rörelse. Men förhoppningsvis går det hyfsat så att vi kan få även Quackshot och Fantasia. Kombinera det med Capcoms Rescue Rangers och Aladdin så blir det Disney-fest framöver. Castle of Illusion kommer i alla fall till Playstation Network, PC och Xbox Live i sommar.
Vill du låtsas vara Legolas, inte i Mörkmården men åtminstone på Hawaii? Då kan du ge dig på att försöka vinna den här auktionen, där ”varan” som säljs är en vandring med Tauriel runt Kalalau Valley på Hawaii, och där priset går till välgörande ändamål. Tauriel är normalt känd som Evangeline Lilly och är ett av de mer uppenbara tilläggen till berättelsen, kanske för att någon tyckte att en sammanlagd skara på exakt 0 kvinnliga karaktärer i berättelsen var en aning snedfördelat (Lobelia Säcksta-Bagger uppträder på näst sista sidan men nämns inte med namn).
Den senaste månaden har jag lyckats bygga ihop en hel del av mitt gamla Lego, och faktiskt hittat väldigt mycket av de gamla delarna. Det saknas någon bit här och där, men inte mer än att det går att komplettera för några kronor. Jag har fått ihop stora delar av rymdlegot (som jag sedan har börjat paketera ihop igen allt eftersom grejerna blir kompletta och hyllan blir full), så vindrutor och gångjärn börjar ta slut, men det finns enorma mängder av vanliga raka bitar.
Majoriteten av det här kommer från mitt första Lego, som jag fick på min födelsedag 1984. Jag minns så tydligt hur jag vaknade upp i våningssängen och såg en smärre stad av Lego stå på det vita skåpet mittemot. Så här i efterhand är det lite kul att tänka sig att mina föräldrar satt och byggde ihop allt natten innan, men så lär det väl ha varit. Hur som helst, det var fyra större byggnader, ett helt gäng små och en massa fordon. Det här legot var begagnat och visade sig, efter moderna efterforskningar, komma från 1970 och åren däromkring. På den tiden var inte den klassiska legofiguren uppfunnen, så skalan var mindre och det var snarare tal om att bygga egna leksaksbilar och hus. Väl värt att tänka på är att raketbasen där släpptes 1973, fyra år efter att människan besökte månen… det ger lite perspektiv.
Jag tycker generellt inte om Putin och hans semi-Sovjetiska ambitioner, men i det här fallet kan jag inte annat än uppskatta det. Ryssland ska satsa motsvarande 50 miljarder dollar under de kommande sju åren på rymdfart, för att ”komma ikapp” övriga länder och upprusta nya rymdfartsanläggningar då Sovjets gamla råkar ligga i Kazakstan.
Den här sortens kapprustning är något positivt. Det är pengar som inte läggs på vapen, utan på utveckling som i förlängningen kommer mänskligheten till godo. Dessutom kan det ju leda både till nya storslagna prestationer – det talas om ett återbesök till månen – och att USA får tummen ur röven och satsar ordentligt igen. För det behövs nog lite prestationsångest och tävling för att motivera allmänheten och därmed politikerna om nyttan med satsningar. Och stackars nerskalade NASA behöver allt de kan få.