Eftersom jag inte spelat Tales-serien sedan Tales of Destiny för sisådär hundra år sedan överlät jag recenserandet till Tim Torfjäll, rollspelsexpert.
Jag har länge gått och trånat efter ett nytt open world-rollspel där man slipper trånga passager med bristande utrymme för att undvika fienderna som man möter på vägen. Om man kan kalla detta open world vet jag inte, men nog finns det utrymme att undvika fiender som respawnar hela tiden vilket är uppskattat!
När jag såg de första bilderna på Xillia så blev jag genast exalterad och full av förväntan. Det såg magiskt ut, med mysiga miljöer och en karaktärsdesign som går i samma anda som tidigare spel. Under min resa till Japan våren 2013 så hittade jag av en slump spelet på en reahylla, och kände att jag bara var tvungen att köpa det! Men när jag väl kom hem så var det dock inte det spelet som gick varmt hemma, utan det skulle dröja åtminstone två månader innan jag ens öppnade spelet. Det första som slog mig, förutom att det var otroligt vackert, var att soundtracket kändes mer påkostat än i tidigare spel. Det var ljuvligt, stämningsfullt och framför allt inte loopat i korta sekvenser som till exempel musiken i Tales of Symphonia: Dawn of the New World. Dock så var det inte nog för att jag skulle orka återuppta det dagen efter. Men när jag däremot blev erbjuden att recensera den europeiska versionen så hade jag ganska svårt att tacka nej. ... Läs hela texten
