månadsarkiv: september 2013

Jojo’s Bizarre Adventure mot Jojo’s Bizarre Adventure

jojo01

Jojo’s Bizarre Adventure (och nu tänker jag inte skriva ut det mer) är en riktigt skön serie som jag borde ha pratat tillräckligt om vid det här laget. Under helgens fightingsession var det förstås obligatoriskt med Capcoms sköna tolkning av serien. Det var ett extremt obalanserat men väldigt underhållande slagsmål, där figurerna kan hitta på nästan vad som helst. Sedan jag fastnade för spelet sökte jag rätt på originalserien i översatt version och den är magnifik.

Fast Capcoms spel täcker bara en av berättelserna, Stardust Crusaders, den tredje i ordningen. Jojo har pågått sedan 80-talet och publiceras fortfarande, nu i sin åttonde version. Det nya spelet av Namco stoppar in figurer från samtliga serier, från Jonathan Joestars rätt Fist of the North Star-liknande våldsorgie till de senaste flummiga actionberättelserna. ... Läs hela texten

Blandad retrofighting

slammasters

Mellan de mer etablerade fightingspelen har jag kikat på några mindre populära sådana, som jag har spelat lite eller inte alls förut.

Ring of Destruction: Slam Masters II är definitivt ett av Capcoms mindre kända fightingspel. Slam Masters var ju ursprungligen rena wrestlingspel, men en uppföljare gick över till ett mer traditionellt upplägg med energimätare och specialattacker. Fast själv tycker jag inte att det är mycket att tala om. Jag är generellt inget jättefan av grapplers (om de inte är små kaxiga tjejer) och det här är ett spel med enbart sådana. Det är också lite naivt stereotypt, på gränsen till rasistiskt. Blanka är en sak, men när den sydamerikanske brottaren i Japan kallas Missing IQ Gomez och praktiskt taget är en grottman så blir det lite pinsamt. ... Läs hela texten

Jag har spelat Dragon’s Crown

Dragon’s Crown var ett av de första spelen som utannonserades till Playstation Vita och en stor anledning till varför jag köpte en. Nu har jag spelat det… på Playstation 3.

Det första intrycket är att det påminner väldigt mycket om Dungeons & Dragons: Shadows Over Mystara. Det är praktiskt taget linjära resor genom fantasymiljöer där det dyker upp valfria sidorum lite här och där, medan man hackar ner/magiar ner tonvis av typiska monster. Figurerna har en rad olika förmågor som gör dem väldigt olika. Även här fastnade jag för alven och ägnar mig mycket åt bågskytte och en aning magi, medan dvärgen springer in i närstrid med sin hammare men inte är rädd för att greppa fiender och kasta omkring dem. ... Läs hela texten

Alltså… Injustice

Jag spelade Injustice: Gods Among Us i en timme eller så. Och med det menade jag att jag tittade på när en figur flög på ett lustigt sätt genom väggar och studsade mot rymdskepp i trettio minuter, slog tidernas töntigaste karaktärsgalleri på käften i tjugo minuter och skrattade mig fördärvad i tio minuter åt när Doomsday borrar sig genom jorden och ut på andra sidan i sin superattack.

Det är överhuvudtaget svårt att ta Injustice på allvar. DC-karaktärerna är, möjligen med undantag för Batman, ett rent skämt. Jag ska inte ens gå in på Aquaman, faktum är att han faktiskt är en av dem som går att respektera en liten, liten aning, förutom att hans superkraft är att vara hal. Men liksom. Hawkgirl. Hon har vingar och kan flyga och ser ut som Steven Tyler (alla kvinnor i Injustice ser ut som Steven Tyler). Hon skulle kunna vara hur cool som helst… om hon inte slogs med en jäkla spikklubba. Och så har vi Flash, som kan springa jättejättejättesnabbt och går klädd i en röd kondom. Vi har en hjälte som heter Cyborg. Vi har en Wonder Woman som ser ut som Arnold Schwarzenegger i korsett. Och skurkarna… ojojoj. ... Läs hela texten

Lite intryck av Chaos Code

Det är fightinghelg igen. En hel massa fightingspel kommer att avhandlas, så istället för att jag glömmer bort hälften så tar jag dem som de kommer.

Vi har spelat Chaos Code, ett tecknat japanskt (förstås) slagsmål som egentligen inte bjuder på så mycket nyheter. Det tillhör samma obskyra samling som Melty Blood och Aquapazza, men till skillnad från flera är det rätt lättspelat. Det går snabbt att komma in i, förutsatt att man har hyfsat med fightingvana. Då upptäcker man dock snabbt att väldigt mycket är hämtat från mer kända spel. ... Läs hela texten

300 toppspel #77: Power Instinct: Matrimelee

matrimelee

Power Instinct: Matrimelee
Format Neo-Geo/PS2
Utvecklare Noise Factory
År 2003

Vad som fick Noise Factory, som egentligen sysslar med spelmusik, att utveckla en uppföljare till ett gammalt arkadspel av Atlus till SNK:s hårdvara långt efter bäst-före-datum, det lär vi aldrig få veta. Shin Gouketsuji Ichizoku Toukon: Matrimelee eller bara Power Instinct: Matrimelee var lika orimligt som det var bisarrt. Det släpptes i samma veva som jag först köpte min Neo-Geo och det var det enda spelet jag någonsin köpte sprillans nytt till formatet. ... Läs hela texten

Spel-Japans framtid är mörk

Jag börjar bli orolig på allvar för den japanska spelbranschen. Den har sakta men säkert krympt och fokuserat mer och mer på bärbara format, för att på senare år ta steget över till mobiltelefoner. Japaner verkar inte längre vara intresserade av konsoler. Efter att Wii-flugan dog ut och Wii U mer eller mindre floppar så finns det i praktiken ett aktivt stationärt format, Playstation 3. Xbox One kommer överhuvudtaget inte att vara en faktor, och ska man döma av Sonys prioriteringar så kommer inte fokus att ligga på Playstation 4 än på bra länge. ... Läs hela texten

Recension: Dynasty Warriors 8

Ännu ett år, ännu ett Dynasty Warriors. Koei är tillbaka i gamla fotsteg. Efter att ha glatt mig åt både Dynasty Warriors 7 och Dynasty Warriors 7: Empires var det frågan om del åtta skulle kunna tillföra något nytt. Och det gör det onekligen.

Som vanligt tillkommer ett gäng generaler på varje sida. Jag är glad att äntligen se Li Dian och Yue Jin på Wei-sidan. Li Dian var en allmänt kompetent general som deltog i flera av de stora kampanjerna och Yue Jin räknas som en av ”de fem elitgeneralerna” tillsammans med gamlingar som Zhang He och Zhang Liao. Att vi inte har fått honom förut är nästan pinsamt. I expansionen som är på väg får vi också slutligen Yu Jin, men det blir en kommande fråga. ... Läs hela texten

La Mulana kommer till Vita

Vita fortsätter att vara ett höjdarformat för indiespel, om inte annat. Nu är La Mulana utannonserat. Det här actionplattformspelet har beskrivits som ett tvådimensionellt Dark Souls och ett Metroidvania men konstigt nog har jag inte kommit mig för att spela det än. Kanske är det dags nu. Fast frågan är hur lämpligt det är att spela på ett format som man inte bör slänga ifrån sig i vrede…

Clang har kört fast

Jag berättade om Neal Stephensons svärdssimulator Clang för drygt ett år sedan. Han lyckades med insamlingen… men nu är pengarna slut och produkten är inte färdig. Tydligen söker man externa kompanjoner och har inte lyckats med det än.

Jag hoppas fortfarande att det går vägen, men jag är väldigt skeptisk. Både för att spelbranschen är som den är och för att själva idén möjligen är ogenomförbar. Men det skulle vara intressant om Microsoft eller Sony plockade upp hans tekniker för att användas med Move eller Kinect. Tills vidare får vi väl hålla till godo med Chivalry. ... Läs hela texten