Häromveckan avslöjades det att Sony kommer att stänga ner allt onlinestöd för Gran Turismo 5 den 30 maj. En månad innan kommer de även att sluta sälja DLC till spelet. Det är förvisso sjysst (så att folk inte i onödan köper grejer de kommer att ha begränsad glädje av), men att stänga ner ett av konsolens mest populära spel känns som ett fult knep för att tvinga över folk till uppföljaren. Men hur kul är det att börja om där och börja köpa på sig nya bilar när man numera vet att spelet ändå bara kommer att finnas igång i några år?
månadsarkiv: februari 2014
Recension: Strider
Det är alltid vanskligt med att återuppliva gamla serier, särskilt när utvecklaren tidigare har gjort spel som G.I.Joe: The Rise of Cobra och Front Mission Evolved. Men Capcom har å andra sidan goda erfarenheter av det här. Duck Tales blev ju lysande, och jag envisas fortfarande med att kalla Bionic Commando ett höjdarspel med brister. För att inte tala om att de lyckades leda utvecklaren av det fenomenalt usla Saint Seiya-spelet till Playstation 2 till att sedan göra Street Fighter IV. Därför vacklade mitt intresse för Strider lite fram och tillbaka. Men det färdiga spelet är faktiskt ett höjdarspel. Med brister.
Recension: The Lego Movie Videogame
Har man gjort en något så när barnvänlig filmtrilogi de senaste tre decennierna är chansen ganska stor att man även har blivit representerad i legoform, både som leksaker och som spel. Harry Potter, Indiana Jones, Star Wars, Batman, Lord of the Rings och snart The Hobbit har ju allihop tolkats i dansk plast. Därför var det både logiskt och rimligt att Traveller’s Tales fick sätta ihop ett spel baserat på The Lego Movie. Tyvärr har de här spelen tenderat att bli väldigt enahanda. Och man kommer inte ifrån att grundkonceptet i The Lego Movie Videogame är identiskt med praktiskt taget alla tidigare spel.
Egon Spengler är död
Nu vet jag hur Beatles-fansen kände sig 1980 när John Lennon dog. Min hjältekvartett från barndomen var Ghostbusters: Harold Ramis, Bill Murray, Dan Aykroyd och Ernie Hudson. Harold, som Egon Spengler, var nog favoriten tack vare sin torra nördighet trots att Ray och Peter var tänkta mer som frontfigurer. Och nu har Harold Ramis avlidit, bara 69 år gammal, samma år som hans klassiska film firar 30-årsjubileum.
För mig är han framför allt Egon, men han var också en framgångsrik regissör och producent med många klassiska filmer under bältet. Groundhog Day (Måndag Hela Veckan) och Analyze This är ju kända, och han regisserade även Ett Päron Till Farsa. Jag minns honom också som den sympatiske doktorn i Livet Från Den Ljusa Sidan.
Half-Life som tv-serie
Jag hade en dröm, och fördelen med drömmar är att de kan ha rätt maffiga produktionsvärden. Det här var en sån där mastodontfilmsdröm, där saker bara hände och eskalerade, och där jag efter ett tag började inse att jag var med i en tv-serieversion av Half-Life. Och jag börjar fundera, nu när jag har vaknat: skulle det fungera med en tv-serie utan uppenbara klipp (förutom när huvudpersonen sover), helt i förstapersonsperspektiv? Jag menar, det borde ju finnas en jättepublik som är van vid berättarstilen, efter alla dessa shooters. Det skulle bli som en blandning av 24 och Walking Dead, givetvis med smarta övergångar som i Children of Men för att maskera klipp. Till stor del skulle det behöva regisseras kontinuerligt runt huvudpersonen, men rent tekniskt kan det fungera: det visade den experimentella filmen Time Code.
Det tisslas och tasslas om Sonys VR
Det borde vara spelvärldens sämst bevarade hemlighet vid det här laget, Sonys egna virtual reality-hjälm som ska ta upp kampen med Oculus Rift. Redan vid Tokyo Game Show ryktades det att Sony skulle visa upp den. Nu hävdar en källa till TechRadar att de har testat den och att den kommer att presenteras vid GDC 2014 i mitten av mars. Anledningen till att den inte sparas till E3 skulle vara att man dels vill ta vind ur seglen för Titanfall, som är Microsofts stora trumfkort det första halvåret, och dels att man vill kunna fokusera på spel på själva mässan.
Intryck av Strider och Lightning
Lightning Returns: Final Fantasy XIII och Strider har dykt upp, och jag har börjat testa båda. Lightning först… och jag är inte särskilt imponerad. Det är snyggt och rätt påkostat, men samtidigt överdesignat och rörigt. Jag är också otroligt less på Lightning som karaktär, och hon är mer Mary Sue än någonsin. Jag ska fortsätta och se hur det artar sig.
Strider är däremot fullt ös från första sekunden. Redan från början klättrar han på väggar och tak och kan hugga ner nästan allt utan att ens stanna upp. Det är ett hysteriskt tempo och fullproppat med hemligheter om man går omvägar. Dessutom bjuder det på riktigt klassiska bossfajter i en svindlande takt. Där är jag imponerad.
Irrational Games lägger ner
I vad som nästan är ett läskigt sammanträffande meddelar Ken Levine att Irrational Games lägger ner verksamheten efter sjutton år, bara dagarna efter att jag spelade klart Bioshock Infinite. Det är det gamla vanliga som gäller: det blir en ny, liten studio som kommer att satsa på mindre spel, men fortfarande enspelartitlar med högt omspelningsvärde. Men till skillnad från många andra nerläggningar verkar det inte direkt bero på dåliga resurser, eftersom Bioshock Infinite var en jättesuccé. Levine hävdar att han vill satsa på ett nytt koncept och det nya gänget kommer fortfarande att tillhöra Take Two. Det blir också en aningen snällare övergång för de som nu förlorar jobben, än den traditionella amerikanska modellen att man har två timmar att hämta sina grejer och sen är utslängd.
Lego-filmen är en framtida klassiker
Med den odrägliga ”Everything is Awesome”-låten i hjärnan skyndar jag hem genom östersundsnatten. Jag gick på den sena föreställningen av två skäl: dels ville jag se The Lego Movie på engelska och dels ville jag undvika den ofrånkomliga misstänksamheten när en vuxen (nåja) människa sitter ensam på en ”barnfilm”. Ensam blev jag dock i vilket fall som helst. Det var bara jag i hela biografen, så gott om benutrymme fanns det i alla fall.
Eftersom ingen var där kan jag däremot konstatera att alla borde ha varit det. The Lego Movie är visserligen perfekt för mig som kommit ut ur ”the dark ages”, och fullproppad med detaljer som bara en hyfsad legofantast kan upptäcka, men det är samtidigt en riktigt smart och rolig berättelse som både vuxna och barn kan uppskatta. Den främsta parallellen är förstås Toy Story, men Lego har den fördelen att de sedan länge korsat figurer från alla tänkbara universum – och att det är meningen. Att en Mr Potato Head umgås med Barbie var väl charmigt, men på varenda unges sovrumsgolv har Jack Sparrow och Darth Vader länge kunnat vara ute på äventyr med riddare och godtyckliga stadstjänstemän.
Lego-Ghostbusters uppvisade
Möjligen på grund av att det är ett trettioårsjubileum har Lego skyndat på med sin officiella version av Brent Wallers Ecto-1 och Ghostbusters-team. På Toy Fair 2014 visade de upp den slutgiltiga versionen, som kommer att släppas i juni för 50 dollar. Räkna dock med ett betydligt högre pris här i Sverige då Back to the Future-bilen använde världens märkligaste växlingskurs från 30 dollar till 550 kronor. Men det spelar ingen roll. Jag vill ha den. Ghostbusters är en av mina favoritfilmer från den gamla goda tiden och de är ju fantastiskt applicerbara på vilket scenario som helst. Jag har till exempel ett par Lego-ringvålnader i bokhyllan här som borde börja känna sig lite oroliga…