Om det var någon som tvivlade på att bilderna från Project Beast var verkliga, så kommer här en superkort filmsnutt från spelet. Detta är From Softwares nya spel och det verkar vara ytterligare ett Souls-spel i någon form (notera dimman man kliver igenom). Troligen Playstation-exklusivt.
(Musiken från Demon’s Souls är ditlagd av uppladdaren)
Jag var på Stockholms tunnelbana, och när vi åkte förbi Gamla Stan såg jag dem. En lång rad Watch Dogs-affischer, med olika teman. Japp, insåg jag. Det där är inget för mig.
Det börjar nästan bli så att AAA med automatik betyder ointressant. Anledningen? Jo, att de spel som får en så sanslös reklambudget att de kan tapetsera lokaltrafiken i lilla Sverige måste med all sannolikhet vara extremt, extremt säkra kort. Så säkra att ingen kan ogilla dem, för så säljer man inte femton-tjugo miljoner exemplar. Och därmed så säkra att de inte bjuder på några som helst riskabla moment. Allt i de spelen är kört via fokusgrupper och styrelsemöten hundratals varv för att försäkra sig om att ingen hittar något som de retar sig på. Huvudpersonen är, förstås, en morrande tuff 30-nånting vit karl med kort hår. Det finns, förstås, massor av bilar att köra och vapen att skjuta med.
Det släpps ett nytt Queen-album snart, under namnet Queen Forever. Att ledsångaren har varit död i tjugotre år är ett smärre problem i sammanhanget. Michael Jackson fick ju nyligen ett nytt album. I det här fallet finns det också prejudikat: Made In Heaven var det sista reguljära albumet och redan det släpptes fyra år efter Freddies död. Det har fått kritik för att vara en studioprodukt (alltså, duh!) och för att ha byggt låtar av fragment. Å andra sidan innehåller skivan några av Queens allra bästa låtar.
Ja, det var väl dags. Det går att förvandla gamla kinesiska krigare till söta animeflickor. Det går att förvandla stridsflygplan till söta animeflickor. Och nu går det att förvandla Sega-konsoler till söta animeflickor. Oh Sega, you so crazy.
”Sega Hard Girls” (vilket får tolkas som Sega Hardware Girls) är en tilltänkt animeserie som följer en grupp antropomorfa spelkonsoler med mer eller mindre självironiska drag. ”Visual Memory” är en liten tjej som hänger med Dreamcast och kan förminskas och koppla ihop sig med handkontrollen den senare har på pannan. Game Gear blir lätt uttröttad. Super 32X erkänner aldrig att hon gör fel. SC-3000 är en av Segas första format och följdaktligen är hon en gammaldags samurajtjej. Genesis är en ostyrig amerikan. Och så vidare.
Jag har varit borta stora delar av veckan vilket delvis förklarar det sporadiska uppdaterandet. Nu när jag är hemma är det mycket att ta itu med. Det gäller att prioritera. Därför sätter jag mig förstås ner och kikar på Kays genomspelning av Dark Souls 2.
Kay är en dam som tidigare spelat hela Dark Souls från början till slut och grundligt motbevisat alla anklagelser om att spelet är otydligt och slumpmässigt tills någon säger hur man ska göra. Genom att vara sjukt uppmärksam, notera allt som sägs, läsa alla beskrivningar och dra kloka slutsatser tog hon sig genom hela spelet och hittade dessutom rätt krystade saker som hela Oolacile-delen utan hjälp.
John Bain, eller TotalBiscuit som han kallar sig på Youtube, har tarmcancer. Han undersökte sig för ett tag sedan och fick misstankar, men nu är det bekräftat. Via sin Twitter berättar han att den är i ett tidigt stadium och bör kunna behandlas, men man vet aldrig.
För något år sedan fick jag veta att en jämnårig bekant hade cancer. Det lät som ett hopplöst fall. Han försvann från nätet och jag antog att han ville ägna den sista tiden åt sin familj. Senare fick jag veta att han hade klarat sig, mot alla odds.
Äntligen har Sony berättat att Singstar kommer att släppas till Playstation 4, senare i år. Den stora nyheten är att man kan använda sin mobil som mikrofon (något som låter ohyggligt fånigt) men också allt annat som kan tänkas fungera: de gamla PS2/3-mikrofonerna, headsets eller PS Eye-kameran. Fast hur man kan sjunga karaoke utan riktiga mikrofoner förstår i alla fall inte jag.
Det viktigaste beskedet för att det ska vara någon poäng att uppgradera är att alla låtar man har köpt på Playstation 3 kommer att fungera, förutsatt att de är tillgängliga. Det är en fråga om licenser men Sony jobbar för att en majoritet ska finnas med. Det är fortfarande oklart om vi kommer att kunna spela låtar direkt från äldre skivor; den funktionaliteten patchades in i Singstar PS3 efter ett tag.
I en ovanligt uppriktig intervju med Siliconera förklarar producenten Masaaki Hoshino varför Soul Calibur: Lost Swords inte har något flerspelarläge. Jo, för att spelet är upplagt enligt pay-to-win-modellen: ju mer du betalar desto starkare blir du. Därför skulle det kunna bli frustrerande för nybörjare att krossas av mer erfarna spelare. Och syftet med spelet är att locka nya fans till serien, så spelet har extra enkla kombinationer och button-mashing premieras.
Alltså. Jag är mållös. Och lite chockad. Jag vet att spelklimatet är annorlunda i Japan och att F2P-grejen slagit igenom totalt, men är han medveten om att han pratar med en västerländsk sajt och försöker sälja ett fightingspel med några av de mest föraktade (bland mer seriösa gamers) koncepten som ett spel kan stoltsera med?
Sega är, tillsammans med Nintendo, Konami och Capcom, ett företag med ett smått sanslöst stall av spelserier. De är också ett av de som allra bäst förstår det här med fan service, med spel som Sonic & All-Stars Racing och deras del av Project X Zone. De var också bland de första av göra crossover-fightingspel med Fighters Megamix, för sisådär sjutton år sedan (och nu är jag gammal).
Därför är det märkligt, om än inte överraskande med tanke på de japanska bolagens generella tillbakagång, att vi inte har sett ett nytt Fighters Megamix än, eller ett All-Stars spel i samma genre. Det borde vara så enkelt.
För ett tag sedan blev jag tipsad om den koreanska musikern Yiruma. Jag har strölyssnat på hans musik till och från över Youtube men till slut blev jag less på den skrovliga ljudkvalitén och köpte en skiva istället. Och inte vilken skiva som helst utan The Very Best of Yiruma, en massiv samling på 49 stycken, allihop ljuvligt framförda pianomelodier.
Den här genren brukar lite avfärdande kallas ”world music”, ”easy listening”, ”new age” eller rent förolämpande ”hissmusik”, men det finns mycket att gilla i den här stilen. Det är klassisk musik men med lite mer moderna grepp. Popklassiskt, ungefär. Oftast är det lugna ballader med enbart piano, men några av låtarna har finstämda komp och i vissa fall sång, och ibland blir det lite jazzigt.