Den sjätte och sista Star Wars-filmen, del tre, brukar generellt anses som en lika usel film som föregångarna. Jag håller inte riktigt med. Kanske är det för att del två var så genomrutten med bara minimala förtjänster, men trean har i alla fall någon sorts poäng. Även om den är sprängfylld med onödig fan service. Men kan den matcha en Hobbit-film?

Revenge of the Sith rullar på ganska rakt av från Attack of the Clones, men lite tid verkar ha gått. Framför allt har Obi-Wans och Anakins relation utvecklats. Där de mest var sarkastiska och arga på varandra förut är de, till en början, mer respektfulla. Här emellan hände ju Clone Wars-serien som jag inte har sett, så jag förmodar att det är något som kommer mer gradvis där. Annars börjar Obi-Wan ta sig som karaktär och hans vånda över allt som händer kontrasterar bra mot hans orädda uppträdande i övrigt. Men det är väldigt få nya karaktärer här. Främst är det väl General Grievous … som är en astmatisk konservburk. Och därmed lite svår att ta på allvar, oavsett hur många ljussablar han kan helikoptra runt samtidigt. ... Läs hela texten

Låt mig bara börja med att konstatera att ”Attack of the Clones” är en urusel titel. Det är inte bara så intetsägande att det hade kunnat vara en dussin-scifi från 1954, det är också rent faktamässigt fel. När klonerna väl sätts i bruk så är det ett räddningsuppdrag, och den enda attacken är mot fienden. Men, jaja. Låt oss se vad filmerna har att erbjuda.

Attack of the Clones introducerar en hel del nyheter. Sedan förra filmen har det gått tio år. Obi-Wan har klippt sig och Anakin har vuxit en meter, medan Padmé ser cirka två år äldre ut. Det är något de lyckades med, trots allt, att göra henne trovärdig trots att hennes motspelare skjutit i höjden. Tyvärr har Jake Lloyd ersatts av Hayden Christensen, som är en fenomenalt usel skådespelare. Han har inte ens åldern att skylla på. Det resulterar i tidernas mest osannolika romans, där Anakin antingen är känslolös eller har grova våldtäktsvibbar, och där Padmé antingen verkar skeptisk eller på väg att spreja honom med tårgas. Det tillkommer också nya karaktärer och såna som får mer utrymme. Samuel L. Jackson spelar tyvärr alltid sig själv, så Mace Windu har inget som riktigt utmärker honom. Christopher Lee tillför däremot en del och gör en karaktär med ett så töntigt namn som Dooku så skräckinjagande som det bara går. Och sen har vi Temuera Morrison, som gör en hyfsad Jango Fett. ... Läs hela texten