Indieutvecklare som bygger tvådimensionella actionäventyr är det ingen brist på. Dark Souls-inspirerat och Metroidvania är modeorden, men frågan är hur många som kan leva upp till sina förebilder. Att döma av den första trailern så har i alla fall Death’s Gambit en god chans. Detta ser fantastiskt ut!
Jag läste nyss om att man har hittat ett nytt svart hål. Det här hålet har 12 miljarder gånger större massa än vår egen sol. Solen i sin tur har en massa som är 333.000 gånger större än Jorden. Och Jorden är i runda slängar 60.000.000.000.000.000.000.000 eller 60.000 miljoner miljoner miljoner gånger tyngre än mig. Jag skulle säga att det sätter lite perspektiv, förutom att det inte gör det. Det är så ofattbara siffror att det inte går att få grepp om. Man kan snacka om sandkorn på stränder hur länge som helst, men har du någonsin räknat dem och jämfört med, till exempel, det antal bilar du äger? Och det här är bara ett stort svart hål av många.
Du kanske tror att Suikoden handlar om den unge McDohls uppror mot den ondskefulle Barbarossa och hans generaler samt den onda häxan Windy, som får honom att leda 107 hjältar i en episk berättelse. Men det är fel. I själva verket handlar Suikoden om hur en ung föräldralös finansierade ett helt krig på egen hand.
Tidigt i spelet får du besöka Rockland, där den unge McDohl och hans gäng är utsända för att jaga rätt på lite skatter från de förtryckta bönderna. Där möter man också Marco, som erbjuder ett klassiskt spel: gissa vilken av tre koppar som myntet ligger under. Och Marco är väldigt snabb i fingrarna. Om du satsar 100 potch så är det fullt hanterbart, men på 10.000 så är det nästan omöjligt att följa med. Saken är att det inte spelar någon roll. Första gången kommer Marco alltid att placera myntet till höger. Så det är bara att satsa 10.000 på höger, vinna, sluta spela, och sedan prata med honom igen. Och upprepa så länge du orkar.
Nash har äntligen visats upp, men inte riktigt som väntat. Till skillnad från figurer som Gouken som återvänt från de döda utan större förklaringar har Nash (eller heter han fortfarande Charlie Nash?) en hel del nyheter, som sitt ihopplåstrade utseende och en rad attacker som gör honom till något helt annat än en Guile-kopia. Han verkar nu fungera mer som en blandning av Juri och Rugal Bernstein, med både teleporteringar, Flash Kick-varianter som ser mer ut som Genocide Cutter, och grymma grepp. Vi får också se rondavslutningen på andra sidan skärmen, och spelet påminner allt mer om Real Bout Fatal Fury – på ett bra sätt!
Det sägs att Tecmo börjar vara sugna på att göra ett nytt Dead or Alive Xtreme. Och jag är inte helt förvånad. Oavsett hur marknaden ser ut i övrigt är det ingen hemlighet att Tecmo vill exploatera sina kurviga karaktärer så mycket det bara går. Fast jag är kluven.
Faktum är att Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball var ett helt okej spel. Visst, det skadade inte att ha Tina och Lei-Fang som vandrade runt i baddräkter hela tiden, men volleybollspelandet var riktigt kul. Det var relativt enkelt men krävde ändå en del finess och det gick onekligen att bli bättre på spelet. Sen var det också extremt beroendeframkallande att spela på kasinot och försöka dra ihop nog med pengar för att köpa de allra coolaste baddräkterna. Allt till tonerna av somrig musik som jag själv hade valt, direkt från Xboxens hårddisk. Dessutom var det ohyggligt snyggt och ett sanslöst grafikdemo. Nu är det kanske bäst att inte se tillbaka på det, men sekvenserna där man skulle hoppa mellan flytande kuddar i poolen var det snyggaste som fanns just då.
Jag håller på att bygga upp några av mina gamla favoritset igen. Nu när jag har lite mer plats för Lego tänkte jag ställa upp favoriterna i hyllorna, och en av favoriterna är förstås Fort Brass, även känt som Eldorado Fortress på annat håll. Det var mitt första piratset och är rätt ikoniskt med sina klara färger och sin då unika upphöjda basplatta. Jag har mitt original utsorterat i originalkartongen så det var inga problem att sätta ihop, men många av bitarna är onekligen rätt slitna vid det här laget, och jag skulle vilja ha ett fläckfritt Fort Brass.
Det är väl bara att konstatera att jag aldrig helt kommer att kunna sluta köpa Transformers. Inte så länge Takara fortsätter att återskapa klassiska favoriter i så här mästerlig tappning. Den här gången är det dags för Tracks, en slimmad narcissist som konstigt nog alltid varit kantig och klumpig i leksaksform. Men inte den här gången. På något märkligt sätt har de lyckats klämma ner en gänglig gestalt i en 80-tals-Corvette och inte ens det obligatoriska biltaket som bröstplåt gör honom särskilt otymplig. Det går förstås inte att avgöra utifrån en omålad prototyp, men jag har svårt att tänka mig att det här blir något annat än ytterligare ett mästerverk, som kommer att gå att köpa för sisådär 500 kr. Såld!
The news that Lego was making a new original theme called Elves was exciting from the start. Lord of the Rings is what brought me into Lego again, and customizing fantasy characters, including elves, would certainly find many more possibilities with new characters. I was only slightly disappointed that it turned out to be a third series using minidolls, like Friends and Disney Princess. However, the theme itself looked amazing. Elves uses tons of distinct colours with lots of earthy tones and purples to create a fairytale world that doesn’t really look like anything else Lego has ever done.
Jag blev rätt rejält besviken på Theatrhythm: Final Fantasy, så när uppföljaren utannonserades var mitt intresse minimalt. Men nu börjar det nästan kännas attraktivt, tack vare en väldigt genomtänkt ström av nerladdningsbara låtar. Vi har ju bland annat tidigare fått musik från Saga Frontier och Xenogears, och från och med idag så tillkommer också musik från Chrono Trigger, Legend of Mana, Romancing Saga och framför allt det grymt underskattade Nier. Från Final Fantasy IX kommer också den originella ”Vamo’ alla Flamenco”. Med över tvåhundra låtar i spelet och närmare hundra att ladda ner är det en betydligt bättre balans än i det första Theatrhythm – som dock fortfarande är ett rent helvete att stava till.
Jag missade tydligen valspelet Starwhal när det släpptes till PC förra året, men nu är det även på väg till PS3 och PS4. Det är en bisarr blandning mellan Nidhogg, Geometry Wars och Douglas Adams, och borde kunna vara en given partyhit. Det släpps nästa vecka i USA, vi får se om även Europa (inklusive eller exklusive Norge) får en version. Kul verkar det i alla fall.