Jag älskar arkadspel, men hyser ett hyfsat stort förakt för mobilspel, om man ska hårddra det en aning. Men är det inte egentligen samma sak? De flesta mobilspel tvingar dig att betala allt eftersom för att komma vidare, men låter dig spela gratis om du har tålamod. Och arkadspel tar betalt varje gång du förlorar och vill fortsätta. Båda typerna av spel är också designade för att lura av dig så mycket pengar som möjligt. Det finns dock avgörande skillnader.

Arkadspelen, under deras storhetstid på 70-90-talet, var lyx. Det var stora specialbyggda maskiner med speciell hårdvara för tiotusentals kronor som var kapabel till saker som hemkonsoler för någon tusenlapp aldrig kunde komma i närheten av. Så länge det fanns en marknad för arkadspel kunde utvecklare sikta på två inkomstkällor: arkadhallarna och hemversionerna. Det var lite som med film: man drar först in pengar på en lyxig specialupplevelse som inte går att få hemma, och sen kan man sälja en nerskalad version för hemmabruk till samlarna. Det gjorde också att arkadspelen var det absolut häftigaste som gick att spela. Hemma satt man med sitt Goonies II, men vid de magiska arkadbesöken kunde man spela Final Fight eller Ghosts’n Goblins. Lite senare kanske du spelade Lotus Turbo med Tac-2:an, men i arkadhallen fanns Virtua Racer med komplett cockpit och ratt. 16-bitarsgenerationen tog ett stort kliv mot arkadkvalitet men det var bara när man ägnade sig åt total förnekelse (som när jag intalade mig att Amiga-versionen av Street Fighter II var helt okej) som det gick att blunda för skillnaden. Den här lyxen innebar att folk var beredda att betala en femma åt gången under flera år, vilket gjorde det lönsamt för arkadhallsägare eller småkiosker eller campingplatser att köpa de här dyra spelen, vilket gjorde det lönsamt för spelföretag som Capcom eller Sega att ligga på topp. ... Läs hela texten