månadsarkiv: juli 2015

Rust är ett intressant experiment

Sandlådespelet Rust är egentligen inget som intresserar mig, men det har onekligen en del udda idéer som måste applåderas. Från början var samtliga karaktärer samma generiska grottman, men allt eftersom det utvecklades blir det allt tydligare att det inte riktigt är som alla andra spel. När du skapar din karaktär så får du vad spelet ger dig: din ras, dina ansiktsdrag och till och med storleken på din penis (man börjar naken i spelet) är förutbestämda och knutna till ditt Steam-konto så du kan inte ändra dem genom att börja om. Det här har förstås mött en del kritik och en del som förnärmat hävdat att spelet minsann inte har rätt att bestämma hur man ser ut. Utvecklarna i sin tur hävdar att du inte heller har rätt att bestämma hur du ser ut – i verkligheten. ... Läs hela texten

The Children of Húrin

Långt innan JRR Tolkien skapade The Hobbit och The Lord of the Rings byggde han en värld, genom att bygga språk och sedan skapa en historia kring vem som talade dessa språk. Det här höll han på med i tjugotalet år tills han gjorde en helomvändning och skrev en mysig saga om en liten halvlängdsman istället. Sen, när han skulle skriva en uppföljare till den mysiga lilla sagan blev det ett gigantiskt epos. Men hela tiden fanns de ursprungliga idéerna kvar och det som långt senare skulle sammanställas ac Christopher Tolkien till Silmarillion är grunden för allt annat han skrev i Midgård. ... Läs hela texten

Galet cool Guan Yu

Det finns en massa extremt skickliga kinesiska figurbyggare som skapar fotorealistiska samlarfigurer i skala 1/6 av praktiskt taget varenda större filmikon som går att tänka sig. Men uppenbarligen finns det också en marknad för mer inhemska karaktärer. Åtminstone tre olika tillverkare håller nämligen på med olika versioner av Romance of the Three Kingdoms-galleriet, förstås med Shu-hjältarna i första hand.

Att börja samla på dem är förstås en snar väg till ekonomisk ruin då varje kostar ett par tusen, men jag blev himla sugen på Guan Yu, som förstås är särskilt cool. Jag är inte superförtjust i den plastiga tolkningen av Red Hare, men det ser onekligen mer komplett ut (plus att jag redan har ett par separata statyetter av karln). Tyvärr är det redan svårt att hitta den här versionen från 303 Toys, så jag får se om det går att lösa till ett överkomligt pris. ... Läs hela texten

Ajöss och tack för spelen, Iwata

Det var med viss bestörtning jag läste morgonens nyhet att Satoru Iwata har avlidit i cancer, bara 55 år gammal. Visst har han varit sjuk men det var nog få utanför Nintendo som visste hur allvarligt. Förutom en tids sjukskrivning har han hela tiden varit aktiv, in i det sista, och även om jag inte direkt har varit förtjust i Nintendos strategier på sistone så är det tveklöst en stor förlust för hela spelvärlden. Tillsammans med Shigeru Miyamoto var Iwata en av de mest engagerade och genuina spelutvecklarna på så hög position. ... Läs hela texten

Recension: J-Stars Victory VS+

Den anrika serietidningen Weekly Shonen Jump har varit startplatsen för praktiskt taget alla klassiska pojkmanga. Dragon Ball, Naruto, Fist of the North Star, Yu Yu Hakusho, Bleach, Kinnikuman, Jojo’s Bizarre Adventure, Rurouni Kenshin, Bastard!!, Yugioh, One Piece, Hunter x Hunter och så vidare. Numera är det inte direkt ovanligt att stora mangautgivare gör crossovers; jag tänker närmast på exempelvis Tatsunoko vs Capcom och Dengeki Bunko Fighting Climax. Men Jump var troligen först redan där – redan på NES-tiden släpptes crossover-rollspel där de gamla 80-talshjältarna möttes, och det kom två fightingspel till Nintendo DS med liknande upplägg. ... Läs hela texten

På väg mot fullständig pyromantik

Jag har haft väldigt kul med min pyromancer i Dark Souls II på sistone. Det är lite obalanserat bara. Vissa sektioner är ohyggligt svåra eftersom fienderna tål eld väldigt bra, och vissa leker man sig igenom. Efter ett tag började jag sikta på att skaffa alla magier för att få tag på trofén, och det såg görbart ut. Tills jag insåg att jag behövde besegra Sir Alonne i Brume Tower.

Saken med Brume Tower är att hela stället är täckt av aska och eld, och nästan varenda fiende är extra tålig mot eldmagi. Så det gäller att välja sina strider och sikta rätt, så inte magin hinner ta slut innan nästa påfyllning. Fume Knight var en rejäl utmaning och jag valde till slut att kalla på hjälp. Det är ofta folk där så det gick bra, men det är värre med Sir Alonne. Dels är det en himla besvärlig väg fram till honom och dels är han troligen ännu svårare i sig, så folk verkar inte orka med det. I gengäld finns det två NPC att kalla på, men tar man med sig båda så tål Sir Alonne ännu mer skada. ... Läs hela texten

Den nya Street Fighter-kämpen är Ken

De senaste dagarna har det visats upp två nya banor från Street Fighter V: en vattenfallsbana som ska utspela sig på Nya Zeeland (komplett med en skock får) och en i Brasilien. Samtidigt skulle Ono visa en ny karaktär, så det började direkt spekuleras om vi skulle få Blanka, Oro eller Sean eller kanske den omryktade nya ”Laura” som sägs vara från Brasilien. För att göra det hela ännu mer komplicerat så ”avslöjade” Siliconera, utifrån en tidigare läcka som är relativt pålitlig än så länge, att Alex, Urien, Karin och R.Mika ska vara med. ... Läs hela texten

Wahlströms ungdomsböcker

Någon på internet hävdade att Nancy Drew, i Sverige känd som Kitty, är den främsta kvinnliga spelkaraktären. Det är förstås ett ganska befängt påstående, trots att hon har varit med ett trettiotal spel. Jag har inte spelat något av dem, men enligt uppgift är de faktiskt rätt välgjorda peka-klicka-äventyr i förstaperson, och väldigt framgångsrika bland den publik som gillar Kitty till att börja med.

Däremot så fick det mig att tänka på Wahlströms klassiska ungdomsböcker. Böckerna började ges ut redan 1914, men min första kontakt var via min mammas och hennes syskons gamla samling som fanns i morföräldrahemmet, där jag alltid passade på att läsa igenom ett par eller låna hem. I Wahlströms utbud fanns både svenska och engelska serier, men med ett stort fokus på ungdomsdeckare. Den troligen mest kända är Enid Blytons Fem-böcker, som alltid kändes som gräddan. De var ofta rätt dramatiska och bjöd på fascinerande miljöer, som det där gamla slottet på en klippa genomborrat av en labyrint som ledde ner i dimman. Det fanns också ett par böcker med Bröderna Hardy och förstås en massa Kitty. Båda var generellt bra, och det gjordes faktiskt några crossovers där Kitty och grabbarna samarbetade. Av Hardy-böckerna minns jag specifikt en bok jag köpte själv under tidigt nittiotal, Dödlig Data, där bröderna beblandar sig med BBS:er och lösenord och andra moderniteter. ... Läs hela texten

Oroande för Mad Catz

Mad Catz varnar för att man eventuellt inte kommer att kunna betala sina fakturor, vilket är ett tämligen allvarligt läge. Samtidigt har de fått ett lån för att kunna finansiera releasen av instrumenten till Rock Band 4 i höst, som verkar bli en lite desperat satsning för företaget. Visst kan det gå bra, men vi vet inte om marknaden är redo för en massa nya plastinstrument än, förutom för oss fantaster.

Det är också lite oväntat att det är så illa för Mad Catz. Företaget har verkligen ryckt upp sig på sistone. För flera år sedan var de synonyma med billigt krafs och de flesta av deras tillbehör var betydligt sämre än motparterna. Men särskilt inom arkadsticksbranschen har de satsat stort och lyckats bli en åtminstone värdig konkurrent till experter som Hori. Mad Catz är också en stor sponsor inom e-sport. ... Läs hela texten