månadsarkiv: augusti 2015

Neal Stephensons Seveneves

Lämna ett svar

Vanligtvis när världen går under är vi väl förberedda. Vi har någon cool superteknologi och bygger ett jätteskepp och så är problemet liksom löst, eller så skickar vi Bruce Willis med samma resultat. Men i Seveneves är det ungefär nutid, med den teknologi som vi har idag. Och när månen av oförklarade skäl splittras i gigantiska stycken är det först ett fascinerande spektakel, tills bokens motsvarighet till Neil deGrasse Tyson inser att bitarna kommer att krossas allt mindre för att snart bombardera jorden med meteoritnedslag som förstör allt liv. Eftersom vi fortfarande inte har kommit oss för att kolonisera Mars blir nödlösningen att snabbt expandera ISS, vår enda hållpunkt i rymden, och skicka upp så mycket folk vi bara hinner. ... Läs hela texten

Kuratas mot USA

Lämna ett svar

För tre år sedan släpptes världens första kommersiella mecha, Kuratas. Nu har den fått en utmanare, den amerikanska tvåmansstyrda Megabot MkII. Som ett hemmabygge med stöd från Autodesk återstår det väl att se om den kan rå på Kuratas, men handsken är i alla fall kastad och om kampen blir av kommer den att avgöras med paintballvapen om ett år.

Real Steel kanske inte var så fel ute ändå …

Semesterorten Forbidden Woods

1 svar

Jag har fortsatt min väg genom Bloodborne och efter att ha rotat runt lite mer noggrant hittade jag vägen vidare som jag missade första gången (och istället gick i närkamp med en lustiger typ som hade ihjäl mig). Nere i en övergiven kvarn möter jag en harmlös karl … vars huvud exploderar i en skur av ormar. Myspys. Det visar sig dock snabbt att bara på andra sidan en bro finns en väg upp till början av området, och ännu en gång briljerar bandesignen – jag hade ingen aning om att jag hade gått runt nedanför och var på väg tillbaka. ... Läs hela texten

Oväntade fynd på Rare Replay

Lämna ett svar

Det är onekligen fullproppat med spel på Rare Replay. Jag har fortfarande inte ens hunnit testa alla, men nu börjar det handla om spelen från slutet av samlingen som jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om.

På vägen har jag stött på både spel som fortfarande håller och spel som borde ha begravts för alltid. Ett spel som faktiskt är fullt spelbart fortfarande är Battletoads, arkadversionen. Det är ett rätt tekniskt avancerat beat’em up i 16-bitarsklass, lite som Turtles in Time. På videon om serien diskuterar Rare-killarna hur den friare hårdvaran (som designades allt eftersom spelet utvecklades) och bristen på regelverk från Nintendo gjorde att de kunde vräka på med alla möjliga knäppa idéeer. Det är också väldigt mycket en produkt av nittiotalet – den fjantiga attityden har krämats upp till max, det är massor av onödigt övervåld och Rares typiska mellansekvenser används flitigt. Men samtidigt är det ett väl fungerande slagsmålspel som dessutom är rätt snyggt. Och det är inte heller lika sanslöst svårt som NES-spelet. ... Läs hela texten

Bloodborne är skoningslöst

2 svar

Nu när jag börjar få slut på saker att göra i Dark Souls II har jag kikat på Bloodborne igen. Jag fastnade lite på en av bossarna och tappade sugen, men efter att ha tagit mig i den blodstänkta kragen och skaffat lite hjälp så löste det sig. Och ganska snart därefter började spelet öppna upp sig, och nu har jag helt plötsligt tonvis med vägar att utforska. Varav alla leder till ond bråd död.

Låt mig tänka. Jag har några skumma områden att rota runt i utanför den stora katedralen (och någon berättade att det finns en särskild skatt på ena sidan). Jag är inte riktigt klar med Forbidden Woods eftersom jag har sprungit in i några återvändsgränder och fortfarande saknar ett sätt att snabbt ta mig tillbaka till början. Jag har inte lyckats besegra Iosefka och så ska det finnas en boss gömd där också. Sen stötte jag på en elektrisk supermegabest i området dit jag blev förd av den där jäkla karatekulten, som jag inte gärna vill bråka med igen. Och så hann jag inte utforska riktigt fullt där nere under Healing Church Workshop eftersom jag fick spö av nämnda karatekult. Plus förmodligen fler ställen jag har glömt. ... Läs hela texten

Sommarfilm: Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides

Lämna ett svar

Det tog ett bra tag, men jag har äntligen sett den fjärde och (fortfarande) sista Pirates of the Caribbean-filmen. Liksom de övriga kan den väl kallas för ett enda stort spektakel och i förbifarten beskyllas för att ha sabbat actionsekvenserna i praktiskt taget varenda modern äventyrsfilm. Det går tydligen inte längre att göra en hederlig fäktscen utan att hela omgivningen ska involveras och helst falla i bitar på minst tre sätt samtidigt. Ändå är On Stranger Tides möjligen aningen återhållsam. ... Läs hela texten

Lejonkungen goes Beast Wars

Lämna ett svar
lionguard

Tydligen anser någon att vi behöver ytterligare en uppföljare och en fristående tv-serie baserade på Lejonkungen, och därmed existerar nu The Lion Guard: Return of the Roar. Vi får följa Kion, son till Simba och Nala (inte att förväxla med storasyrran Kiara som var med i den förra videouppföljaren), på äventyr med sina kompanjoner i ”lejongardet” som vakar över Pridelands.

Och det är väl gott och väl så långt. Lejonkungen 2 var tydligen inte fullständigt hemsk (och gav oss ytterligare några fantastiska musikstycken) och jag är långt ifrån målgruppen hur som helst. Jag reflekterar bara över det faktum att det bara existerar en handfull karaktärstroper som måste återanvändas om och om igen in absurdum, vilket innebär att varenda karaktärsensemble i praktiken är densamma. Ni vet, ”den genomsnittlige huvudpersonen”, ”den smarta och högdragna”, ”den storvuxne och klumpige”, ”den snygga tjejen”, ”den roliga tjejen” … som går att applicera på typ allt. ... Läs hela texten

Recension: Axiom Verge

Lämna ett svar

Det är elva år sedan vi fick ett tvådimensionellt Metroid. Det är längre tid än det tog mellan Super Metroid och Metroid Fusion, och det är inte svårt att misströsta vid det här laget. Det brukar sägas att det finns för lite intresse, eller att det kostar för mycket att göra ett pixlat spel i den klassen. Enter: en herre vid namn Tom Happ, som helt på egen hand har satt ihop ett spel som inte bara liknar Metroid – det matchar det också!

Faktum är att det till en början känns som en skamlös klon. Det NES-klingande arrangemanget på titelskärmen lånar hejvilt från Metroids motsvarighet, och när sedan spelet kommer igång (efter en inledning grovt inspirerad av Another World) börjar man med att gå till vänster för att hämta den första uppgraderingen, så man kan skjuta sig till höger och panga fiender som klättrar längs väggarna i en horisontell korridor, för att sedan hitta en vertikal korridor med dörrar åt olika håll, med pulserande Zebetit-liknande rör i väggarna … ja, ni fattar. Men det dröjer inte länge förrän Axiom Verge hittar sin egen identitet. ... Läs hela texten

Alla Discworld-böckerna, New Game+, del fem

Lämna ett svar

I Wintersmith får vi fortsätta med Tiffany Achings äventyr. Efter att officiellt ha erkänts som en häxa av sin omgivning (en ganska distinkt skillnad mot presumptiva Potter-liknelser) beger hon sig iväg för att lära sig av en ny häxa, Miss Treason. Den sistnämnda är en fullfjädrad klassisk sådan, komplett med läskiga korpar och dödskallar, men det ska visa sig att hon har en del praktiskt att lära ut. Men Tiffany råkar beblanda sig med titelns Wintersmith, som är självaste vintern personifierad. Han blir förälskad och använder sina krafter för att vinna hennes gunst – och i samma veva drabba hela landet med tidernas vinter. Wintersmith, boken, är välskriven och bygger upp Tiffanys karaktär ytterligare, och för oss som saknat de klassiska häxorna har de en ordentlig biroll här. ... Läs hela texten

Sommarfilm: Interstellar

Lämna ett svar

Christopher Nolans mastodontprojekt efter Batman-filmerna var en film som jag hela tiden hade tänkt se på bio, men av någon anledning blev det inte av. Sen dröjde det ett tag. Men nu när jag har sett den önskar jag att det hade blivit tidigare. Det här är nämligen en av de mäktigaste filmerna på länge.

Science fiction är en besvärlig genre. Det finns så många sätt det kan gå fel på, och skillnaden mellan riktigt bra och riktigt dålig science fiction är astronomisk. Interstellar lyckas på något sätt undvika allt det dåliga, och lyckas dessutom med bedriften att göra Matthew McConaughey bra. Jag är dessutom väldigt förtjust i Anne Hathaway som också är strålande här. Men de som stjäl showen är tveklöst robotarna TARS och CASE. Med en blandning av solida modeller, eleganta specialeffekter och klockrena personligheter förhöjer de stämningen och känns som personligheter i sig. ... Läs hela texten