Musiken i Nier var en av de största anledningarna till att spelet var så bra, och del två verkar inte bli annorlunda. Keeichi Okabe återvänder för att skriva musiken och Emi Evans står för sången även denna gång. Det här verkar vara en del av ett längre stycke, men visst får det Nier-känslorna att flöda.
Samtidigt har Square-Enix meddelat att Nier: Automata släpps även till PC. Nästa vår kommer det. Bara att bädda ner sig med ”Hills of Radiant Winds” och vänta då.
Det har inte varit lätt att få tag på en vettig Blaster på sistone. Han började som en bergsprängare, som använde samma sorts kassetter som Soundwave. Ursprungligen var han en annan leksak med inbyggd radio, vilket förklarar en del märkliga detaljer på honom. Men formen gjorde honom knappast populär under åren, och i bästa fall fick vi någon sorts ommålad Soundwave, på den tiden då även Soundwave fick märkliga fordonsformer. Den första riktigt coola Blaster jag hittade förvandlades till en USB-hubb, men den hade lite för många kompromisser i designen.
Jag blev övertalad att hoppa in i World of Warcraft igen, efter ganska exakt två års total frånvaro och innan dess nästan lika länge sedan jag spelade aktivt. Jag körde Pandaria upp till 90, och hoppade in för att se hur figurerna designades om till Warlords, och sen har jag inte rört det. Så dels behövdes det en gigantisk nerladdning (som fortfarande inte är klar) och dels har precis allting förändrats. Jag vet inte om jag har glömt alla förmågor eller om de har bytts ut på min munk och min paladin, men obekant var det i alla fall.
Recensionerna på No Man’s Sky har trillat in och det verkar få ett snitt kring låga sjuor. Men man ska generellt inte gå på snitten, och det här är ett lysande exempel varför. Det är nästan ingen som faktiskt sätter sjuor, utan antingen är det 5-6 eller 8-9. Det är alltså minst sagt polariserande och recensionerna säger helt olika saker. Men faktum är att båda sidorna har rätt.
Jag har spelat No Man’s Sky i tre dygn (nästan bokstavligen) och skulle nog placera mig i den högre skalan, men samtidigt ser jag definitivt poängerna hos dem som ogillar det. Låt oss till att börja med fokusera på PS4-versionen, för PC-versionen är bokstavligen trasig och bör undvikas överhuvudtaget tills vidare. Men det finns massor av brister. Till att börja med är spelet i grunden tämligen enformigt. Samla material, hitta instruktioner, bygg saker, tills du är less på planeten och drar vidare. Att slåss mot fiender är inte särskilt givande, varken på land eller i rymden. Planeterna tenderar att ha starka likheter med varandra och det finns inga extrema miljöer som gasjättar – allt är vad vi skulle kalla ”jordliknande” planeter, om än möjligen med radioaktiva stormar eller en befolkning av dinosaurier.
Det är relativt lätt att samla Transformers nu för tiden. Det släpps fler än någonsin, men väldigt få är något att ha. Dessutom börjar jag ha alla jag någonsin har önskat mig, så jag behöver bara hålla utkik efter rejäla förbättringar. Titans Return är den senaste ”Generations”-serien, baserad delvis på de ursprungliga figurerna och delvis på de pågående serierna (som baseras mestadels på de ursprungliga figurerna). På ett lustigt sätt har de senare årens mer samlarinriktade figurer varit en parallell till originalen. Först kom en stor mängd figurer som främst fokuserade på de första två åren: de ursprungliga bilarna, flygplanen och diverse annat. Optimus Prime, Megatron, Starscream, Bumblebee, Prowl, Soundwave, Grimlock. Dem. Sen kom Combiner Wars, som speglade 1986 års gimmick – praktiskt taget alla figurer gick att kombinera med varandra. En modern form av ”Scramble City”-konceptet gav oss nya versioner av Devastator, Defensor, Menasor, Bruticus och Superion, och det är inte ens slut än, med både Computron och ännu mer obskyra combiners som Leokaiser på väg. Och nu kommer vi alltså till 1987, då masters tog över: Headmasters, Targetmasters och senare Powermasters.
Den tredje säsongen av Game of Thrones innehåller väldigt mycket, och ändå täcker den en väldigt kort tidsperiod. Från början till slutet hinner det inte gå så lång tid, och positionerna förflyttas inte särskilt mycket. Det beror förstås delvis på att säsongen bara täcker en halv bok. Men det hade aldrig gått att skära bort tillräckligt mycket för att klämma in båda säsongerna (särskilt med tanke på att det händer en hel del även i nästa). Det märks på att varje avsnitt oftast bara har en eller två scener med varje given huvudperson, även om de generellt inte hoppar över någon som det ibland händer senare. Det man snarare märker är att introsekvensen nästan aldrig används. Väldigt många avsnitt börjar direkt utan att slösa några minuter på det pampiga ledmotivet.
Efter några kvällars målande och byggande är den klar, en fullständigt fantastisk statyett av Sakura Shinguji från Sakura Wars 1, 2 och 4. Även om de senare spelen blandade in nya huvudpersoner var det ingen tvekan om att hon var den viktigaste i serien som ju bokstavligen bär hennes namn. Jag har faktiskt bara sporadiskt testat de två första spelen eftersom de aldrig översattes, och dialogtunga strategispel är ingen höjdare om man inte förstår språket fullt ut. Troligen har jag spelat mer med henne i Project x Zone än någon annanstans. Men Sakura har en tjusig, klassisk design och när jag hittade den färdigbyggda figuren i en butik i Akihabara kunde jag inte motstå, trots priset på 14000 yen.
Sedan Journey släpptes för fyra och ett halvt år sedan har vi hört väldigt lite från Thatgamecompany. De har visserligen konverterat sina tre spel till Playstation 4, men inte så mycket mer. Delvis beror det på att många i teamet har slutat för att driva egna projekt. Matt Nava låg bakom designen i Flower och Journey, och har nu skapat Abzû med sitt nya team Giant Squid. Kan den här dykningssimulatorn fylla tomrummet efte Journey?
Till att börja med kan vi väl konstatera att dykningsspel är väldigt, väldigt ovanliga. Det brukar släppas något enstaka varje generation, som en extremt nischad produkt. Delvis beror det väl på att undervattensmiljöer är väldigt besvärliga. Visst, de är ofta de snyggaste i många spel (jag älskar fortfarande Vashj’ir i World of Warcraft), men de brukar förändra spelmekaniken på många sätt. Man blir långsammare, och måste kunna röra sig i tre dimensioner på ett helt annat vis. Om utvecklaren är riktigt sadistisk kan de också stoppa in begränsad lufttillförsel och därmed en massa onödiga omvägar för att fylla på luft. Därför brukar undervattensscener, tillsammans med stealth-sekvenser, oftast vara de mest hatade i reguljära spel.
Jag har grävt fram min gamla Saturn ur garderoben för att testa mitt superfräscha japanska exemplar av Castlevania: Symphony of the Night, eller, om vi ska vara petiga, Dracula X: Gekka no Yasoukyoku. Det kostade över tusenlappen och Saturn-versionen har ju rykte om sig att både ha usel prestanda och bjuda på en massa nytt. Så, vad är skillnaden mellan mitt favoritspel genom tiderna och … den här versionen?
Ja, till att börja med är det långt ifrån en rak konvertering. Konamis Nagoya-kontor utvecklade det här utan inblick från IGA eller Toru Hagihara, och med ytterligare ett år på sig hann de stoppa in en massa saker som behövts strykas från Playstation-versionen. En del kanske mindre nödvändigt, men ändock en hel del nytt.
Ett av mina dyrare inköp i Japan var ett modellkit av Sakura Shinguji från Sakura Wars. Nu tänkte jag sätta igång att bygga ihop det. Jag har haft lite blandade erfarenheter av japanska kit förut – många man hittar idag är kopior och taffligt gjutna. Men det här är ett original av Volks, och i mycket hög kvalitet.
Hittills har jag ägnat kvällen åt att skära bort överflödig gjutplast och provat monteringen. Och bitarna är skarpa och passar perfekt, så inga problem där. Det enda jag oroar mig för är att allt är extremt bräckligt och den färdiga modellen kommer att bli än värre. Det kommer också att bli en smula nervpirrande att få dit en del vattendekaler. Men slutresultatet lär bli strålande, om jag kan göra det rättvisa.