Jamen då börjar det vara dags att kora årets spel 2016. Och det är svårare än någonsin, för det här har banne mig varit ett av de bästa spelåren i mannaminne. Till att börja med var det året då alla efterlängtade uppföljare äntligen kom på plats. Doom (8 år), Final Fantasy XV (10 år) och The Last Guardian (9 år) är allihop extremt långdragna historier. Man kan också räkna dit indietitlarna Inside (6 år), Owlboy (9 år) och The Witness (8 år), och en del kortare men ändå efterlängtade titlar som Street Fighter V, Mirror’s Edge: Catalyst och King of Fighters XIV. Och utöver det en massa bara allmänt utmärkta spel. Jag kollar tillbaka på tidigare Årets Spel-texter och hittar många besvikelser, men det här året var det egentligen bara No Man’s Sky som inte nådde upp till förväntningarna. Och då tyckte jag ändå att det på det stora hela var ett bra spel. 2016 släpptes det troligen fler riktiga höjdare än de förra fem åren tillsammans.
månadsarkiv: december 2016
Recension: The Last Blade 2 och Garou: Mark of the Wolves
Vi kör två till priset av ett här, för det börjar vara slut på dagar det här året. Tidigare i år släpptes The Last Blade 2, som varit på gång åtminstone sedan E3 förra året. Och nu i början av december ramlade även Garou: Mark of the Wolves in. Båda spelen har tidigare varit tillgängliga till en rad format och jag äger ett antal redan, men samtidigt finns det anledningar att köpa spelen ännu en gång.
Till att börja med är det hundraprocentigt perfekta arkadversioner, där The Last Blade 2 hade några små brister till en början men fick dessa korrigerade under året. Åtminstone så långt jag har spelat – ett par genomspelningar och ett fåtal onlinematcher – hittar jag inga skillnader från originalet. Till detta kommer några alternativ för att filtrera grafiken och ett litet galleri med bilder. Detta gäller båda spelen.
Tämligen utmärkt Rogue One
Jag var lite skeptisk till hela konceptet – vi behöver väl egentligen inte veta allt som har hänt i den där förbaskade galaxen? ”Many Bothans died to bring us this information,” berättade Mon Mothma i den första Star Wars, och det var tydligen allt som behövdes för att göra en ny film. Å andra sidan gjorde man ett helt nytt spel kring en rad bakgrundsinformation på sidokaraktären Georg Prime från Suikoden II, så ibland räcker det.
Och Rogue One lyckas generellt motivera sin existens. Även om den har vissa likheter med gamla beprövade Star Wars-klyschor (föräldralös hjälte som växer upp under blygsamma förhållanden, en charmig skurk med skit under naglarna, en robot med komisk talang och så vidare), så blir det inte riktigt förutsägbart och ganska ösigt. Vi får betydligt mer inblick i rebellernas organisation och det blir inga som helst jedis.
Pokenad i hemtrakterna
Nu är det snart jul, alla julklappar är handlade och det sista jobbmötet är avklarat. Men än viktigare: jag har sett ut lämpliga stråk för pokenad – detta lämpliga ord som lanserades av min ärade kollega @nordiclania. Nu när det blir lite mer fritid hinner jag med lite mer Pokemon Go-vandrande, alltså nämnda pokenad. Här är det lite längre till närmaste pokestop men i gengäld får jag promenera mer. Jag har också upptäckt ett lysande område i närheten av vattnet där jag hittat både ett par Dratini, ett gäng Magikarp och nu senast en drös Poliwag (som jag visserligen inte behöver längre, men de är ju så söta).
Best of Lego 2016
This is getting quite ridiculous. After a great 2015, Lego seems to have caught some form of megalomania. 2016 had more extremely big sets than ever before. This year saw the release of the Death Star, which at 5499 SEK is the most expensive (new) set ever. Then there’s the Ghostbusters Firehouse HQ and the Disney Castle both at 3799 SEK, the Porsche 911 GT3 RS at 3199 SEK, the classic Batcave at 2999 SEK, Assault on Hoth for 2799 SEK, Big Ben at 2499 SEK and the Minecraft village at 2399 SEK. Of course it’s unlikely that anyone cares enough about all of those themes to get all of them, but still!
Battlefront VR – underbart är kort
Att köpa ett helt fullprisspel för ett pyttelitet VR-uppdrag är i vanliga fall rätt extremt, men när fullprisspelet för tillfället råkade kosta 149 kr kändes det mer motiverat. Så jag drog hem de cirka 45 gigabyten och gratistillägget för att göra det som man egentligen alltid har drömt om – att åka X-vinge.
Och ja, det levererar. Inte särskilt länge, men ändå. Bara att sitta i cockpit och se sig omkring är världens nördfest. Det är knappar och spakar överallt, och vänder man sig om i stolen sitter förstås en R2-enhet där. Sen bär det av ut i rymden och ett kort (cirka 15 minuter) men intensivt uppdrag.
Dynasty Warriors 9 öppnar världen
Under en stor presentation som även innefattade Koeis nya ”Koei Warriors” som blandar massor av figurer från deras olika spel, så presenterades också Dynasty Warriors 9. Och det är faktiskt något helt nytt den här gången, eller så är i alla fall tanken. Det nya spelet ska ha en öppen karta som sägs representera hela Kina, men tar man den nyheten med en rejäl nypa salt så lär det ju ändå röra sig om en komprimerad version. Spelet ska i alla fall skapa nya sätt att kriga, och verkar faktiskt äntligen dumpa den gamla generationen. Format är inte utannonserade, men ett tekniskt avancerat japanskt spel borde innebär Playstation 4, med möjligen en Xbox One-version i väst.
Unholy Night – nytt fightingspel till SNES
Med Nintendo 64, Gamecube, Wii och snart Wii U döda och begravda skulle man kunna tycka att det finns modernare format att släppa retrospel till. Men nej då. Snart kommer Unholy Night, ett sprillans nytt fightingspel utvecklat till SNES! Bakom utvecklingen står folk som har jobbat med några av SNK:s höjdartitlar, och det är en seriös produktion som kommer att släppas på 32 megabit stora kassetter, om än troligen inte licensierade sådana.
Fast även om det ser rätt hyfsat ut så kan man fråga sig vad poängen är. Det har släppts mängder av indie- eller lågbudgetfighters till andra format, såsom Melty Blood eller Yatagarasu. Med SNES begränsar man sig väldigt mycket, inte minst när det gäller lagringsutrymme för sprites. Men å andra sidan finns det säkert ett visst nöje i att utmana sig på det sättet. Och man kan inte direkt säga att konkurrensen på formatet är särskilt stor längre.
Valkyria Revolution kommer till Europa
Goda nyheter. Den fristående (andliga) uppföljaren till Valkyria Chronicles, spelet som hittills har kallats Valkyria: Azure Revolution, kommer till Europa under det smidigare namnet Valkyria Revolution. Det är Deep Silver som publicerar och spelet kommer att släppas under våren.
Även om de har övergett den gamla historien och spelstilen (detta är en parallell tidslinje och mer action än strategiskt rollspel) så är jag väldigt förtjust i designen och stilen, så jag vill definitivt ge det en chans. Och så är det ju fortfarande Sarah Alainn som sjunger ledmotivet vilket aldrig är negativt.
Yooka-Laylee dumpar Wii U
Yooka-Laylee, den Kickstarter-finansierade andliga uppföljaren till Banjo-Kazooie är fortfarande på gång att släppas under 2017 någon gång, men nu har utvecklarna gått ut och uttryckligen meddelat att Wii U-versionen inte blir av. Istället är man i ”samtal med Nintendo” om en version till Switch, men innan Nintendo officiellt börjar prata spel så kan inte heller Playtonic säga något.
Och det vore väl ändå den bästa lösningen, och jag hoppas att IGA gör samma sak med Bloodstained, något som har antytts tidigare. Jag vet att det finns folk som donerade pengar för att få en Wii U-version, men det var snart två år sedan när Wii U levde åtminstone i teorin. I mitten av 2017 kommer den att verkligen vara stendöd och inte ens Nintendo låtsas längre. Det kan inte finnas några Wii U-ägare som inte tänker köpa antingen Switch, Xbox One eller Playstation 4 (eller som inte redan har gjort det), som absolut måste ha Wii U-spelet. Och även om Playtonic skulle lägga en stor del av sin budget på den versionen så skulle den bokstavligen bara vara till för den handfull som fortsätter tjurar. Visst, skulle bli hyfsat samlarvärde på det, men det skulle också innebära en stor förlust för Playtonic, och kanske hindra dem från att göra nästa spel.