Jag börjar få slut på rollspelsfigurer att rita, även om jag förstås skulle kunna rita någon av de femtioelva Aragorn-, Legolas- eller Gimli-kopiorna vi gjorde en gång i tiden. Ibland hittar jag på nya, men det är också intressant att få något oväntat att prova på. Så istället för att ägna några timmar åt att hitta på en massa figurer – så ägnade jag en massa timmar åt att bygga ett kalkylblad i Open Office för att slumpa fram figurer. Och det är rätt kraftfullt nu. Det tar inte bara fram slumpmässiga grundvärden utan också lite utrustning (baserat på klassen, som i sin tur baseras på grundvärdena), den slumpar också fram namn som ibland faktiskt går att uttala. Låt mig visa den första som poppar upp:
månadsarkiv: mars 2018
Geralt kommer till Soul Calibur VI
Överraskningen uteblev en smula eftersom CDPR inte riktigt kunde hålla masken, men nu är det bekräftat att Geralt av Rivia kommer till Soul Calibur VI. Eftersom han kommer från en egen fantasyvärld handlar det om portaler mellan dimensionerna, men i övrigt är ju Geralt en extremt lämplig karaktär i Soul Calibur, eftersom spelen trots allt utspelar sig i en alternativ tidig renässanstid med fantasyinslag. En Witcher med dubbla svärd och magi känns därför helt rätt, och kanske den lämpligaste tillsammans med Ezio i förra spelet. Jag ser fram emot att använda hans ganska tillbakahållna svärdsstil – jag har länge önskat mig en mer traditionell svärdskämpe eftersom man alltid behövt ha antingen japanska svärd, värja eller svärd och sköld. Men tyvärr lär inte Geralt gå att använda för att skapa egna figurer. Ack, man kan inte få allt.
Stephen Hawking, denna gigant
En av tidernas tveklöst smartaste personer, Stephen Hawking, har avlidit. Det är förstås en stor förlust men också en stor lycka att han ändå kunde leva så länge och bidra med så mycket av sin briljans. Jag läste hans klassiker Kosmos – en kort historik, och det är fascinerande hur han kan förklara extremt komplicerade fysiska fenomen på ett relativt enkelt sätt (jag säger relativt, för det är saker som jag inte kunde hänga med i trots ett ganska hälsosamt intresse). Han var med och tog fram hela begreppet kring singulariteter och var banbrytande inom forskningen kring svarta hål. Men han var också förstås fascinerande på det sätt han hanterade sin sjukdom. Hawking blev ju närmast en ikon med sin rullstol och sin röstsyntes som aldrig uppgraderades bortom den burkiga datorrösten, men alltså, att utveckla alla dessa teorier och hålla föredrag och skriva böcker trots att han var helt förlamad är en makalös bedrift.
Fullmatad Nintendo Direct
Gårdagen bjöd på en Nintendo Direct och de här tillställningarna brukar kunna bjuda på en del godis, så även denna gång. Det känns verkligen som att de har ångan uppe med Switch, men lite mer överraskande är att 3DS inte på något sätt är på väg ut. Själv har jag nog snart pensionerat min efter besvikelsen Metroid: Samus Returns, men det finns mycket kvar att kika på. Hetast är nog Wario Ware Gold, som är ett fullsmockat spel av den gamla skolan. Jag undrar dock om det är så bra att ha en massa olika kontrollsätt (pekskärm, knappar, mikrofon osv), genialiteten ligger ju i enkelheten. Och bäst vore med en ny konsolvariant så att Jonas Mäki slutligen kan pensionera sin Gamecube. Men sen kommer också exempelvis Detective Pikachu med en extremt oväntad huvudperson – åtminstone hur han låter. Och så ett nytt spel med armadillon Dillon, en konvertering av Luigi’s Mansion, något nytt Mario & Luigi och lite till.
Sanslöst dyr Alucard beställd
Jag har lyckats ducka för First4Figures hittills. Deras grej är att designa ohyggligt detaljerade och ohyggligt dyra figurer. Bland annat gjorde de för länge sedan en Samus från Metroid Prime och hennes skepp. Det finns figurer från Dark Souls inklusive Ornstein. De har också gjort Dracula från Lords of Shadow, som var lätt att ignorera. Även Simon Belmont, som alltid sett korkad ut i sin Conan-stil.
Men inte Adrian Fahrenheit Tepes. Om någon vill veta hur man får mig att spendera runt 5000 kronor för en spelstaty, så här går det till.
Fans startar Demon’s Souls-server
Jag är inte direkt förtjust i grejen att driva servrar för spel som fortfarande är igång, som World of Warcraft. Det är rätt bokstavligen piratverksamhet. När ett spel däremot har haft servrar som har stängts ner är det en helt annan sak. Demon’s Souls stängdes ner i februari efter nästan nio år, långt efter den första gången de hade tänkt stänga servrarna. Möjligen kommer det att bli en nyversion en vacker dag. Men de inbitna fansen nöjer sig inte med möjligen, och har byggt ihop en egen server!
The Neverending Avdank
Ack. Nu har jag ju kortlekarna i min hand, kompletta med boxar och allting. Det hade varit så enkelt att bara trycka på knappen och beställa en trave till och börja sälja. Men givetvis fanns det några pyttesmå missar. Det var felaktiga citattecken på ett ställe (orsakat av en kopiering från ett annat program) och ett felaktigt ord på ett annat. Bara att redigera, spara om korten, krympa ner dem till det formatet som tryckeriet vill ha, och lägga in i det hyfsat användarvänliga systemet på Drivethrucards. Klart?
Black Panther var fantastisk
Den har fått fantastisk kritik och den förtjänade det. Black Panther är kort sagt en av de bästa Marvel-filmerna hittills. Den följer några enstaka uttjatade troper men i det stora hela är det en frisk fläkt.
Kanske den främsta anledningen är en strålande skådespelarensemble, som bygger upp ett enormt intressant karaktärsgalleri. T’Challa själv (Chadwick Boseman) är förbaskat cool men lite mer mänsklig här än i Civil War, där han bara var en mystisk cooling som ingen annan kände. Men han känns närmast ordinär jämfört med sina kompanjoner. Starkast är nog trion Okoye, Nakia och Shuri. Okoye (Danai Gurira) är general och ledare för Dora Milaje, en kvinnlig elitstyrka och livvakter. Nakia (Lupita Nyong’o) är T’Challas ex och en superagent. Och Shuri (Letitia Wright) är James Bonds Q och NCIS-Abby i ett, supergeniet som har utvecklat Black Panthers superutrustning och mycket av den moderna teknologin i Wakanda.
Recension: Moss
Ett av de mest efterlängtade PSVR-spelen har anlänt och jag har spelat igenom det. Med tanke på att det släpptes i förrgår är det kanske lite oroväckande och nej, det här är inte heller något mastodontspel för VR. Snarare skulle jag vilja jämföra det med exempelvis Trine. Det är ett ganska kort pusseläventyr med actioninslag, och med VR-upplägget som den stora nyheten.
När jag började med PSVR var faktiskt Robo Rescue en av höjdpunkterna och jag insåg direkt att plattformsspel mycket väl kan fungera i VR. Och som spelet är upplagt hade det inte fungerat utan VR. Du är med i spelet, som Läsaren. I en lite Ende-doftande inramning sitter du i en övergiven katedral och läser berättelsen om Quill och hennes äventyr. Quill är en liten men extremt modig mus, lite komiskt nog den andra modiga musen det här året (Ghost of a Tale släpps ju alldeles snart). Hon springer på dig ute i skogen, där du är en No-Face-liknande varelse som bara skymtar till reflekterad i vattendrag.