månadsarkiv: juli 2018

Recension: A Way Out

Eftersom Brothers: A Tale of Two Sons var mitt absoluta favoritspel 2013 var det inte konstigt att A Way Out direkt var intressant. Josef Fares har talang för spel, helt klart. Men inramningen med två fångar som försöker rymma från ett fängelse var väl inte sådär superspännande. Det luktade The Shawshank Redemption lång väg och faktum är att när jag väl spelade det, så var det nästan pinsamt hur mycket som var lyft därifrån, både i scenografi och tillvägagångssätt. Liksom, hacka hål i cellväggen och fly genom kloakerna, visst, men behövdes en scen där det tjäras tak? Nåväl, en liten spoiler är i alla fall att Vincent och Leo lyckas ta sig ut, och där börjar spelet öppna upp sig mer. Spelets titel till trots handlar det inte bara om att komma ut utan också att hämnas på en otäck typ som är ansvarig för båda deras situationer. ... Läs hela texten

Trailer för nästa Castlevania-säsong

Lämna ett svar

Netflix har släppt trailern för nästa säsong av Castlevania-animen. Den här kommer ju att vara åtta avsnitt så det finns mer utrymme för berättelsen att andas. Som synes blir det en tämligen brutal historia där Dracula tydligen har anlitat ett gäng underbossar. Jag ser en varulv och en vampyrdam vilket i de här sammanhangen borde betyda Cornell och Carmilla. Den släpps dock inte förrän i oktober.

Nu, vore det helt orimligt att hoppas på någon sorts spel i anslutning till detta, Konami? ... Läs hela texten

En bra bit in i Octopath Traveler

1 svar

Jag har hunnit spela ett gäng timmar och rekryterat sju av de åtta huvudpersonerna, och det är dags att sammanställa lite intryck. Till att börja med har jag stött på ett uppenbart problem. Eftersom du kan börja spela med vem som helst och sedan gå i vilken ordning du vill, så finns det inte än så länge någon övergripande historia. Det är bokstavligen åtta personer som var och en har sin lilla anledning att vara ute och äventyra. På så sätt påminner det om klassiska rollspel, där en tjuv, en krigare, en magiker och en helare möts på en bar och bestämmer sig för att bli ett äventyrargäng. Inte särskilt storslaget men också lite hemtrevligt. ... Läs hela texten

Kontroversen kring James Gunn

2 svar

Den här märkliga historien har rullat runt ett tag nu. James Gunn, den ganska frispråkiga regissören till Guardians of the Galaxy 1 och 2, sparkades nyligen från Disney efter att det framkommit att han skrev några mycket olämpliga skämt på Twitter. Så långt inte helt oväntat. Disney är ju fortfarande rätt måna om att vara familjevänliga. Men till saken hör att skämten skrevs för nästan tio år sedan, och inte fanns direkt tillgängliga på Twitter längre. Gunn ska också ha bett om ursäkt för dem generellt. En annan faktor är att de som drev på kontroversen och uppmärksammade detta är uttalade alt-höger-profiler som gjort det till sin uppgift att trakassera och försöka sabotera livet för vänsterprofiler, som Gunn troligen kan sägas vara då han varit riktigt bitsk mot Trump. ... Läs hela texten

Gigantiskt Lego Hogwarts på väg

Lämna ett svar

Nästa i avdelningen gigantiska, svindyra och extremt nördlockande Lego-set är Harry Potter Hogwarts Castle, som kommer att släppas 1 september. Slottet är byggt i nanoskala och är egentligen en enda stor fasad, men inuti ryms en hel massa mikrovinjetter där nanofigurerna, de allra minsta Lego-figurerna, kan stå. Jag har precis sett av filmerna igen så det mesta är i friskt minne, och allt från skolsalar till hemligheternas kammare och Umbridges rosa kontor är representerat. Nackdelen är förstås att det blir väldigt grovhugget i den här skalan och det blir mer av en antydan än några faktiska detaljer. Men de har också lagt till en del yttre byggen som båtarna som tar eleverna till skolan, ett gäng ursöta dementorer, det där levande trädet och den ungerska draken som klättrar på tornet. För att locka samlarna finns också minifigurversioner av de fyra grundarna av Hogwarts, och jag kan tänka mig att de blir riktigt svindyra på andrahandsmarknaden. ... Läs hela texten

Bra och dåliga nyversioner

1 svar

Inget är så hett som nyversioner av klassiska 80-talsserier. Vissa har förstås aldrig försvunnit (som Transformers och Turtles) och vissa har haft försök till nystarter på den här sidan millennieskiftet (Masters of the Universe och Thundercats). Nu kommer ännu en klassiker tillbaka, nämligen She-Ra. Det här var ursprungligen en systerserie (bokstavligen) till Masters of the Universe och knöt in en separat historia och en uppsättning skurkar som sedan skulle bråka även med He-Man. Jag såg aldrig She-Ra-serierna så jag har inga direkta nostalgiska band, men den här nya serien ser inte alls pjåkig ut! Till att börja med ser Adora faktiskt ut att vara sisådär 16 år som hon borde. Ja, både hon och Adam/He-Man skulle vara tonåringar i originalet också. Nej, de såg inte ut så. De gamla vanliga misstänkta har förstås börjat skrika högljutt över att deras barndomsidol (som de garanterat inte såg, möjligen deras systrar) inte längre ser ut som en godtycklig supermodell, men dem kan vi som vanligt glatt ignorera. Jag gillar henne, hon har personlighet och teckningarna är dynamiska. Jag blir nästan sugen att rita en egen liten version. ... Läs hela texten

Complete review of the Lego Harry Potter Collectible Minifigures

Lämna ett svar

I’m not New Elementary, because they’re awesome, but I share their enjoyment of new Lego parts. And the latest Collectible Minifigure series certainly brings a lot of that. I purchased a full box which was delivered way ahead of schedule, so let’s take the opportunity to check out all the figures. Let me stress that I’m a very casual Harry Potter fan who only saw the movies once, so I’m not completely caught up on every nuance and I might be missing some references.

... Läs hela texten

Årets spel 1986-1990

1 svar

En brist med att Bearded Nerd bara har funnits sedan 2011 är att jag aldrig har kunnat göra Årets Spel-listor för tidigare år. För Årets Spel är väl ungefär det viktigaste man kan skriva om, eller hur? Nåväl, det är dags att göra något åt den saken nu. Låt mig utnämna årets bästa spel och en andraplats så långt tillbaka jag kan minnas. Den här gången: 1986-1990.

Jag var möjligen lite dåligt tajmad när jag sålde min NES och skaffade en Amiga under 1989. 1990 var nämligen ett strålande NES-år. Vi fick äntligen en komplett hemversion av Bubble Bobble och spel som Probotector. Under tiden kunde jag visserligen glädja mig med höjdare som Turrican II, Loom och Speedball 2. Årets näst bästa spel var dock i en klass för sig. Capcoms Duck Tales byggde på upplägget från Mega Man men gav oss den då superheta Farbror Joakim i ett strålande plattformsspel som dessutom bjöd på några av konsolens bästa låtar. Och på tal om Mega Man: i slutet av året släpptes äntligen det superhett efterlängtade Mega Man 2. Jag fick spela det hos kompisar och det stod snabbt klart att detta var ett av tidernas bästa spel. Aldrig igen hittade serien samma balans mellan utmaning och spelbarhet.
... Läs hela texten

Årets spel 1991-1995

2 svar

1995 hade massvis med höjdare. Jag njöt storartat av min nya PC och spelade de flesta. Till stor del rensade jag upp bland några år gamla titlar som Day of the Tentacle, Sam & Max, Doom 2 och Beneath a Steel Sky. Bland de nyare spelen märktes sharewaretitlar som One Must Fall 2097 och Tyrian. Jag älskade också Lucasarts splitternya Full Throttle och The Dig. Årets näst bästa spel var dock Master of Magic, ett fantastiskt strategispel med rollspelsinslag som byggde vidare på Civilization. Att utforska två plan av en magisk värld och kriga med både trupper och hjältar var fantastiskt, och jag har länge hoppats förgäves på en riktigt bra uppföljare. Det spelet jag spelade allra mest var dock tveklöst Super Street Fighter II Turbo, som släpptes till PC. Det hade ingen musik, eftersom Gametek var klåpare, men då visste jag inte hur jag skulle åtgärda det. Det spelade ingen roll. Efter flera år med usla konverteringar var en närmast arkadperfekt version en ren uppenbarelse, och här fastnade jag verkligen för serien på allvar. ... Läs hela texten

Årets spel 1996-2000

1 svar

2000 var Dreamcastens år, den saken är säker. Jag ägnade stora delar av året åt Crazy Taxi och Virtua Tennis, trots att jag inte gillar varken bilspel eller sport. I efterhand skulle jag väl också vilja nämna Street Fighter III: Third Strike och Suikoden II, men jag uppskattade dem faktiskt mer längre fram. En av årets stora höjdpunkter var det sanslöst hypade Shenmue. Och det var verkligen speciellt. Visserligen hade jag spelat otaliga äventyrsspel, men sättet som Shenmue blandade äventyr med slagsmål och så mycket detaljer i spelvärlden var något helt nytt. Det spelet jag gillade allra mest var däremot ett anspråkslöst kortspel till den bortglömda Neo-Geo Pocket Color. Fightingspelet SNK vs Capcom: Match of the Millennium var en höjdare, med tanke på hårdvaran, men SNK vs Capcom: Cardfighters Clash var perfekt för formatet. Som ett Pokemon fast med tonvis av mina favoritkämpar och andra klassiska hjältar, och med enkla men roliga regler blev det den lilla bärbaras absolut bästa spel. ... Läs hela texten