Sakura Wars kan definitivt kallas en sensation, åtminstone i Japan. Det var serien som skapade ett helt mediaimperium trots att de fyra första spelen enbart släpptes i hemlandet och dessutom till de måttligt framgångsrika Saturn och Dreamcast. Under några år fanns ett officiellt Sakura Wars-kafé och det hölls regelbundet utsålda konserter där röstskådespelarna framförde liveversioner av spelmusiken. Det här ångade på till det femte spelet, som blev det första att debutera utanför Segas egna format. Det spelet blev också det första att översättas, men var ohyggligt försenat och släpptes innan visual novel-genren riktigt började accepteras i väst tack vare spel som Danganronpa och Steins;Gate. Sega gav till slut upp, och Valkyria Chronicles blev på sätt och vis en efterföljare som tog blandningen av relationsdrama och strategi i en ny riktning. Men nu är det äntligen dags igen.
månadsarkiv: maj 2020
Första intrycken av Sakura Wars
Sakura Wars-serien har följt mig i nästan tjugo år, trots att min sammanlagda speltid knappast överstiger 20 timmar. Men Segas dundercharmiga serie har bjudit på mängder av merchandise och det har blivit både ett och annat soundtrack, några konsertskivor och förstås den maffiga Sakura-figuren jag byggde ihop efter förra Japan-resan. Nu är det äntligen dags för ett nytt spel i serien, och jag har hunnit spela några timmar.
Det absolut första intrycket är att det känns både påkostat och billigt på samma gång. Det är ju förmodligen spelvärldens mest ambitiösa visual novel, med ändlösa dialoger som är snyggt animerade istället för att slänga upp statiska stillbilder, men samtidigt är det väldigt ofta bara text, trots att karaktärerna gestikulerar som om de faktiskt hade pratat. Ett liknande fenomen finns i Yakuza-serien, men det blir extra tydligt här eftersom dialogerna är ännu viktigare för spelet.
Recension: Trials of Mana
Och jag tyckte att vi fick vänta länge på Final Fantasy VI i Europa. Det spelet tog futtiga åtta år, vilket, om du tänker efter, är fyra år mindre än vad Final Fantasy XV tog att utveckla. Och ändå bleknar båda i jämförelse med Seiken Densetsu 3, som tog tjugofem år på sig att släppas i Europa. Okej, tjugofyra om man räknar SNES-versionen. Det är rätt absurt. Det återstår väl att se om Xenogears kommer att överträffa den bedriften.
Hur som helst, Trials of Mana släpptes alltså först som rak översättning i Collection of Mana som dök upp från ingenstans under E3 förra året. Jag gillade verkligen det spelet, men några brister gjorde att jag körde fast till slut. Till exempel var det väldigt svårt att hålla koll på vart i handlingen man befann sig, och efter att ha tagit en paus på några dagar hade jag ingen aning om vart jag var på väg. Trots de sensationellt vackra omgivningarna fanns det inte heller så mycket anledning att utforska dem, eftersom antalet dolda skatter var nära noll.
Jojo’s Bizarre Adventure: Phantom Blood och Battle Tendency
Jag har nog haft koll på Jojo’s Bizarre Adventure längre än de flesta i Sverige. Jag köpte spelet både till Playstation och Dreamcast, köpte några volymer av mangan i Japan 2001 och läste en tidig fan-översättning av Stardust Crusaders, som är den tredje delen av serien. Men jag hade aldrig kikat närmare på de tidigare delarna. Jag är inte förtjust i Hirohiko Arakis tidiga tecknarstil (som förfinades ordentligt under den serien) och eftersom jag föredrog konceptet med Stands var Hamon-grejerna inte lika intressanta. Men nu när jag skaffade Netflix igen blev det läge att följa hela berättelsen från början.