Jag har äntligen fått tid att sätta mig ner med min japanska Mega Drive Mini och plöja mig igenom spelutbudet. Betygen är förstås satta utifrån hur mycket glädje jag har av dem idag, inte hur bra de var när de kom, och om jag sågar din barndomsfavorit så får du väl härja om det på Twitter eller nåt.
Alisia Dragoon
En tidig Game Arts-skjutare med ganska cool grafik och ett ösigt upplägg, men det är ruggigt svårt och om du förlorar så är det bara att börja om från början.
PC Engine Mini släpptes i våras, men det var lite komplicerat att få tag på den då pandemin försenade den officiella releasen i väst. Det var väl i och för sig lämpligt, då den ursprungliga konsolen bara fick en halvhjärtad release i USA och aldrig släpptes officiellt i Europa. Trots det har Konami (som numera ju äger Hudson och NEC:s spelutbud) gjort varianter för varje region, där Europa fick en specialversion under namnet Core Grafx. Till slut importerade jag Core Grafx direkt från Japan, men det har tagit ett tag att testa alla spelen. Värt att nämna är att konsolen innehåller två separata spelsamlingar, en översatt för Turbo Grafx-16 (och Core Grafx), och en på japanska för PC Engine. Man skiftar enkelt fram och tillbaka mellan dem, men jag hade föredragit att ha alltihop i samma lista. I övrigt har dock konsolen ett väldigt charmigt interface där spelen bootas upp med olika animationer beroende på om de släpptes på Hucard (tunna kassetter) eller på CD-ROM.
Jag spelar fortfarande Pokemon Go, men jag börjar fråga mig varför jag fortsätter. På sistone känns det som om Niantic bara har gjort märkliga val som sakta men säkert gör spelet mer och mer frustrerande. Till stor del påverkar förstås pandemin det här. Det kan inte vara lätt att designa ett spel som går ut på att promenera runt, resa i världen, och samla stora mängder kompisar på ett ställe, när alla de sakerna är begränsade eller helt omöjliga. Men samtidigt har de gjort många saker sämre än vad de borde vara.
As part of the Kickstarter campaign for To Shiver The Sky, Christopher Tin made a set of all three albums available. And since I only had the first two downloaded and because they are some of my favourite albums ever, I obviously jumped at the chance to get a signed set. And it is finally here.
I’ve written about To Shiver The Sky and the first two previously (in Swedish) and there isn’t much to add. All three contain some amazing music by a great composer, and while I still prefer the more varied tone of Calling All Dawns and The Drop That Contained The Sea, the last album is constantly growing on me and is even more refined technically.
Det är svårt att föreställa sig att det är mindre än ett år sedan jag glatt travade in på Hero Gangu i Osaka och letade fram den begränsade utgåvan av Smokescreen från Siege-serien av Transformers. Den tillhörde samma Generation Selects-utgåva som exempelvis Piranacon som jag skaffade i våras, och var lite extra dyr. Men det tyckte jag att det var värt, det är ju ändå min favorit Smokescreen och han är inte garanterad att dyka upp i varje serie eftersom han trots allt är mindre känd än sina bröder Prowl och Bluestreak.