Häromåret öppnade Konami en prylbutik för diverse licensierat krafs baserat på sina klassiska titlar. Jag var inte starkare än att jag var tvungen att handla lite. Det blev en dekorativ Symphony of the Night-kudde (som jag aldrig har använt till något), två trevliga t-shirts och en Suikoden-mössa (som jag använder regelbundet). Men priset var sanslöst högt och till råga på allt så skickades de tre typerna av grejer från tre ställen, så jag fick tre paket och därmed förstås också tredubbel importavgift från vårt älskade Postnord. Så mitt fanboy-krafs blev extremt dyrt till slut. För att strö salt i såren så utannonserade Konami en rea bara veckan efter. Tack för den.
månadsarkiv: januari 2022
DLC-vånda över King of Fighters XV
Nu när hela karaktärsuppsättningen för King of Fighters XV är spikad har SNK börjat hypa annat, som den exklusiva Garou-outfiten för Terry som man får om man förbokar spelet:
Och den ser mycket riktigt cool ut. Det kommer även en till Leona som ersätter hennes bedrövliga moderna behå+byxor med den klassiska jacka+shorts-kombinationen. Eftersom jag spelar både Terry och Leona vore det helt klart önskvärt.
Problemet med den här typen av lockprylar är förstås att de är tänkta att få folk att köpa spelet så snart som möjligt. I vanliga fall hade det kanske inte varit ett problem, men King of Fighters XV släpps i samma veva som Elden Ring, och det finns inte minsta lilla chans att jag kommer att prioritera SNK över From i det här fallet. Därför är det rätt korkat att köpa ett spel dag ett som jag inte kommer att spela förrän jag tröttnar på Elden Ring (cirka 2024 eller så). Men då vet jag inte om jag kommer att kunna få tag på Terry- och Leona-kostymerna och därmed kommer spelet att vara sämre för mig när jag väl skaffar det. Vilket i sin tur leder till att jag blir mindre motiverad att köpa det alls.
Recension: SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash
För tjugotre år sedan hände det omöjliga: spelvärldens största ärkerivaler, de två Osaka-baserade 2D-fightingmästarna Capcom och SNK, gjorde plötsligt gemensam sak och inledde några år av intensivt samarbete. Det första resultatet var SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash (stavningen på den titeln varierar dock till och med på omslaget) till SNK:s bärbara Neo-Geo Pocket Color. Upplägget var uppenbart inspirerat av Pokemon, där man får välja en av två generiska ungdomar som ska tävla mot andra för att bli den allra bästa och samla dem alla. Det finns också två versioner (SNK och Capcom, förstås) med lite olika startuppsättningar och perspektiv. Men istället för att tränga in Ryu och Mai i någon sorts bollar (vilket i och för sig hade varit underhållande) handlar det om ett fiktivt kortspel i ett någorlunda fiktivt Osaka där alla dyrkar SNK och Capcom.
Årets spel 2021
Jag hade förstås hoppats på att 2021 skulle bli en förbättring, men det blev i princip 2020 2.0. Tack vare att jag fick vaccinera mig blev hösten lite mer avslappnad och jag hann träffa lite kompisar och till och med flytta, men sen gjorde hela omikron-grejen att allt verkar börja om igen.
På spelfronten blev det också lite avslaget. Precis som 2020 ägnade jag allra mest tid åt Dark Souls 2 och 3, ofta i co-op. Till slut lyckades jag få tag på en Playstation 5 så där blev det lite nytt att testa, men spelvärlden har i princip bara gått och väntat på bättre tider. Demon’s Souls fick i alla fall lite uppmärksamhet, om än lite för sent. Och det är mycket riktigt ett utmärkt spel, även om bristerna från originalet fortfarande är precis desamma. Det största problemet är bristen på variation, där det bara finns enstaka vapen, magier och rustningar av varje typ så att det inte går att göra särskilt varierade karaktärskoncept. Det var nog mest därför jag återvände till Dark Souls 2 trots den ruskigt primitiva grafiken.
Cobra Kai öser vidare
Jag avslutade året med att plöja igenom hela säsong fyra av Cobra Kai, efter att ha väntat rätt länge med del tre. Därför har mina intryck av de båda säsongerna blivit ganska svåra att skilja åt. Det jag kan konstatera är att den här märkliga serien lyckas med det mesta. Låt mig förklara utan att gå in på detaljer.
Särskilt säsong tre bjöd på lite väl många återvändande ansikten, men som ett stort fan av Karate Kid 2 kan jag knappast klaga. Förutom de två uppenbara karaktärerna blev jag väldigt imponerad av att de följde upp en liten men viktig del av upplösningen i filmen där Daniel räddade livet på en flicka som i övrigt inte hade varit involverad i handlingen. I övrigt tycker jag att själva berättandet inte utvecklades särskilt mycket, och mycket tid gick åt till att följa upp konsekvenserna av säsong två, nämligen att Robby satt i ungdomshäkte, att Miguel låg på sjukhus med bruten rygg och att Sam hade post-traumatiska bekymmer. Striderna blir dock bara bättre och bättre, och frånvaron av synliga klipp i det episka jätteslagsmålet förtjänar någon sorts pris.