En av artisterna som samarbetade med Sarah Alainn på en av de senaste skivorna är Ayaka Hirahara. Hon har varit etablerad i Japan sedan 2004, men var ny för mig. Jag hittade några bra låtar på Itunes, men eftersom Ayaka har bytt utgivare verkar inte hennes tidigare skivor finnas lätt tillgängliga online. Och tre av hennes skivor med titlarna My Classics lät väldigt spännande. Ett av hennes bidrag till samlingsskivan var ”Jupiter”, en fräsch tolkning av Gustav Holsts klassiska musik, och jag ville gärna ha mer av den typen. När jag hittade sex av skivorna på Ebay till ett överkomligt pris, inklusive två av My Classics, var det bara att slå till. Detta är vad jag hittade.
månadsarkiv: december 2022
Tio år till av Transformers – del 4
När det ursprungligen begav sig höll jag på med Transformers i ungefär fem år. Det var rätt länge för en leksaksserie, och uppenbarligen satte det sina spår. För nu har jag varit fast i samlandet i tjugo år av mitt vuxna (nåja) liv, och det verkar inte ta slut på länge. För tio år sedan presenterade jag de tjugo bästa Transformers som hade släppts under de första tio åren, men jag tänjde lite på reglerna för att kunna få med båda versionerna av Smokescreen från 2003 och 2013. Så låt mig rätta till ordningen genom att utse de tjugo bästa mellan 2014 och 2022. Det kommer att behövas, för jösses vad Hasbro och Takara har öst ut höjdarfigurer på sistone.
Tio år till av Transformers – del 3
När det ursprungligen begav sig höll jag på med Transformers i ungefär fem år. Det var rätt länge för en leksaksserie, och uppenbarligen satte det sina spår. För nu har jag varit fast i samlandet i tjugo år av mitt vuxna (nåja) liv, och det verkar inte ta slut på länge. För tio år sedan presenterade jag de tjugo bästa Transformers som hade släppts under de första tio åren, men jag tänjde lite på reglerna för att kunna få med båda versionerna av Smokescreen från 2003 och 2013. Så låt mig rätta till ordningen genom att utse de tjugo bästa mellan 2014 och 2022. Det kommer att behövas, för jösses vad Hasbro och Takara har öst ut höjdarfigurer på sistone.
Tio år till av Transformers – del 2
När det ursprungligen begav sig höll jag på med Transformers i ungefär fem år. Det var rätt länge för en leksaksserie, och uppenbarligen satte det sina spår. För nu har jag varit fast i samlandet i tjugo år av mitt vuxna (nåja) liv, och det verkar inte ta slut på länge. För tio år sedan presenterade jag de tjugo bästa Transformers som hade släppts under de första tio åren, men jag tänjde lite på reglerna för att kunna få med båda versionerna av Smokescreen från 2003 och 2013. Så låt mig rätta till ordningen genom att utse de tjugo bästa mellan 2014 och 2022. Det kommer att behövas, för jösses vad Hasbro och Takara har öst ut höjdarfigurer på sistone.
Tio år till av Transformers – del 1
När det ursprungligen begav sig höll jag på med Transformers i ungefär fem år. Det var rätt länge för en leksaksserie, och uppenbarligen satte det sina spår. För nu har jag varit fast i samlandet i tjugo år av mitt vuxna (nåja) liv, och det verkar inte ta slut på länge. För tio år sedan presenterade jag de tjugo bästa Transformers som hade släppts under de första tio åren, men jag tänjde lite på reglerna för att kunna få med båda versionerna av Smokescreen från 2003 och 2013. Så låt mig rätta till ordningen genom att utse de tjugo bästa mellan 2014 och 2022. Det kommer att behövas, för jösses vad Hasbro och Takara har öst ut höjdarfigurer på sistone.
Dubbla spelbesvikelser
Jag har inte spelat många nya spel i år, så det kommer troligen inte att bli någon traditionell ”Årets spel”. Men två spel var planerade nu i slutet av året som jag hade stora förväntningar på.
Master of Magic är en trogen remake av originalspelet med samma namn, och det släpptes i onsdags. Jag köpte det glad i hågen och installerade via Steam … och det vägrade bara starta. Efter att ha uppdaterat Steam och installerat om drivrutinerna för grafikkortet gav jag upp och fick köpet återbetalt. Det var himla synd, för originalet är ju en höjdare och nyversionen såg lovande ut.
Leo Ieiri släpper ny skiva
Jag råkade fånga en livesändning med Leo Ieiri där hon berättade om sitt kommande album, Naked, vilket antingen är ett ogenomtänkt eller genialt namn eftersom det är aningen olämpligt att googla. Albumet släpps i februari och kommer att innehålla flera av hennes senaste singlar som ”Kawaii Hito”, ”Lemon Soda” och ”Pain”. Däremot verkar fenomenala ”Sora to Ao” inte komma med, den fanns istället på hennes tioårsjubileumsskiva tidigare i år. Hon spelade några sekunder av ”Boyfriend” från sin mobil, det verkar bli en gitarrlåt.
Rating all the Street Fighter box art
Street Fighter VI is finally, after a string of excellent promotion, attracting controversy over a rather dull cover featuring rather dull protagonist Luke. And while we don’t know if it’s final (the first logo shown wasn’t), it would be a shame if such a promising game was let down by terrible box art. Because Capcom has been employing amazing artists like Akiman, Bengus, Shinkiro and Kinu Nishimura, so every piece of cover art in the history of Street Fighter has been amazing. Wait, it hasn’t? Let’s have a look.
Transformers Legacy Minerva
I Transformers Legacy får vi en del oväntade karaktärer och få är lika oväntade som Minerva, en kvinnlig Transformer med en väldigt obskyr bakgrund. Efter att tv-serien hade slutat i väst fortsatte man ett bra tag till i Japan, och de senare leksakerna dök upp i Masterforce-serien, men i många fall med nya namn och färgscheman. De här exklusiva leksakerna var länge smått legendariska i väst.
Minerva var en av dem och ersatte Nightbeats blågula leksak med ett nytt färgschema i rött och vitt. Masterforce var också mer av en typisk mecha-serie där många av karaktärerna var människorna som styrde sina respektive robotar, istället för ett binärt partnerskap i serietidningarna. Minerva var den första kvinnliga transformern som fick en leksak, men alltså bara i Japan. Och ska vi vara riktigt petiga så är alltså Minerva egentligen en människa i en robotrustning.