I och med de senaste två Evercade-kassetterna är jag officiellt ikapp utgivningen efter bara en kort stund, då jag har köpt på mig de elva mest intressanta samlingarna. Nu kommer det att bli intressant att följa utvecklingen framöver. För det här är ett coolt format, trots eller kanske tack vare sina begränsningar. I princip vad som helst kan dyka upp, och gör det också. Nu härnäst kommer ju dels Playstation-versionerna av de tre första Tomb Raider-spelen – men också en bunt C64-spel från saligt insomnade Thalamus, som jag aldrig ens har hört talas om.
månadsarkiv: maj 2024
Inte övertygad av Lego Barad-Dûr
Kanske är det för att jag är bitter över att jag förlorade en poäng på ett Tolkien-quiz för att jag hade glömt bort namnet, men jag är inte överväldigad av den kommande mastodontmodellen från Lego. Rivendell är och förblir troligen ett av de bästa Lego-byggena någonsin, och jag har fortfarande den ursprungliga Orthanc från tio år sedan. Jag var helt inställd på att vilja ha detta när det ursprungligen läcktes, men nu är jag skeptisk.
Dels är det priset. 5399 kronor är en ofantlig massa pengar för Lego. Snäppet mer än Dungeons & Dragons-setet och snäppet mindre än Rivendell, men det är liksom grejen. Jag äger båda dem, och det blir svårare och svårare att motivera att köpa flera såna vansinnesprylar, särskilt om jag inte absolut älskar det.
Recension: Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes
Det har tagit alldeles för lång tid sedan det sista Suikoden-spelet. Tretton år, om man räknar det oöversatta Genso Suikoden: The Woven Web of a Century till PSP. Femton, om man räknar Suikoden Tierkreis till DS. Nitton, om man räknar Suikoden V, det sista spelet i den ordinarie tidslinjen. Eller tjugotvå, om man räknar Suikoden III som var det sista som Yoshitaka Murayama var involverad i. Ja, ni ser. Den här serien har knappast behandlats väl genom åren.
Uppropet för Eiyuden Chronicle var enkelt: ett nytt Suikoden-spel med allt vad det innebär av hundratalet hjältar, ett högkvarter att bygga upp, och en blandning av ordinarie rollspelsstrider, dueller och taktiska slag. Och framför allt en ohygglig detaljrikedom i just karaktärerna, med massvis av sidogrejer att pyssla med för att bygga upp deras personligheter. Och den här gången fungerar berättelsen på flera plan. En ensam hjälte som kastats ut från det onda imperiet samlar en liten grupp vänner för att kunna återställa det han vill kämpa för, och genom att samla hundra hjältar (eller i det här fallet hela 46 307 stycken, där jag är stolt över att vara en av de första) lyckas han uppfylla sin största önskan. Men den verkliga historien om Eiyuden Chronicle fick ett sorgligt slut, när Murayama avled strax innan spelets premiär.
Evercade: Interplay Collection 2
Saligt insomnade Interplay har två tidiga Evercade-samlingar och det fanns egentligen bara en anledning för mig att köpa den här: Rad Gravity. Men det visade sig finnas en del oväntade roligheter här.
The Adventures of Rad Gravity är kanske inte en kultklassiker, men nog så väl en bortglömd höjdare som knappast nämns bland NES:ens storheter. Det är rätt komplext för sin tid, med en rymdhjälte som teleporterar sig ner från sitt skepp och hamnar i diverse trångsmål på främmande planeter. Men många ambitiösa NES-spel hade stora mekaniska brister, och de slipper vi mer eller mindre här. Rad själv är lätt att styra med precision och svingar både ljussablar och pistoler utan problem. Jag vet inte om jag kommer att kunna traggla mig igenom det – kanske min barndomsvän som en gång titulerade sig ”Dr Rad Gravity” i Nintendo Magasinet kan komma till undsättning? 3/5