Jojo’s Bizarre Adventure
Format Dreamcast/Playstation
Utvecklare Capcom
År 1999

ORA ORA ORA ORA ORA! THE WORLD! Capcom var knappast främmande till övermäktiga varelser som möts i fightingspel efter Marvel- och Darkstalkers-spelen, men Jojo’s Bizarre Adventure blandade in rejäla portioner av en tämligen skruvad manga för att göra det hela ännu lite mer extremt. Jo, Jojo tillhör den lilla skaran riktigt lyckade licenstitlar, särskilt inom fightinggenren där spel som Dungeons & Dragons: Iron & Blood och Star Wars: Masters of Teräs Käsi fått mig att gråta blod. Det spektakulära gänget kämpar blev ännu mer färgstarkt genom att använda Stands, psykiska fenomen som tog form som antingen en separat krigare eller ett vapen. Det gjorde också spelet vansinnigt varierat. Själv fastnade jag för Mariah, en ganska obskyr fiende från serien som fick en större roll i spelet till stor del eftersom det annars lider nästan total brist på östrogen (Jojo är i övrigt nästan homoerotiskt manligt, som en sorts parodi på västerländska superhjälteserier). Hennes irriterande skratt och magnetiska knivar har gett mig många timmar underhållning.

Men Jojo var inte bara ett utmärkt fightingspel med strålande pixelgrafik (baserat på samma hårdvara som Street Fighter III), det hade också en fantastisk handling plockad direkt från serien. Dreamcast-versionen var lite nerskalad men bjöd ändå på omväxling i form av olika knäppa minispel, men Playstation-versionen kompenserade för sin sämre grafik genom att stoppa in tidernas bästa storyläge i ett fightingspel. Fullproppat med minispel, fightingsekvenser, dialog och olika val genom handlingen skapade det en utmärkt interaktiv version av det ursprungliga bisarra äventyret. Det hela blev inte sämre av att spelen fick mig att leta rätt på själva serien, som visade sig vara ett smärre mästerverk.