Star Wing
Format Super Nintendo
Utvecklare Nintendo
År 1993

Jag var förstås intresserad av Super Nintendo redan från start, men suget blev inte så där riktigt brutalt förrän 1993. Då släpptes Star Wing (eller Star Fox, men det namnet kommer aldrig att kännas lika nostalgiskt för mig), och helt plötsligt var den grå burken det coolaste man kunde äga. I brist på en egen maskin besökte jag kompisar så ofta det gick, och jag tror att jag rentav hyrde det några gånger. Trots att det renderades i ett pyttefönster i möjligen 15 fps var det intensivt, vackert och hade alldeles perfekt utmaning. Det var klurigt men inte omöjligt, och dessutom på typiskt Nintendo-vis fullpackat med hemligheter. Fortfarande händer det att jag dammar av den gamla SNES:en (som jag numera äger) och drar fram den slitna kassetten, för att spela ett av Nintendos bästa spel genom tiderna. Jag tar oftast den där genvägen genom det svarta hålet, för Corneria och båda Venom-banorna är ju trots allt bäst. Sen spränger jag Andross i småbitar och lyssnar igen på de bisarra rösterna och den minst sagt episka musiken.

När det begav sig var jag som besatt av Star Wing. Jag försökte övertala min trombonlärare att ta ut noter till slutmusiken. Jag skrev brev till Datormagazin där jag hoppades på en Amiga-version. När jag slutligen skaffade en begagnad SNES runt 1997-1998 någon gång var förstås Star Wing ett av de första givna spelen. Tyvärr blev Star Fox-spelen aldrig riktigt lika bra igen. Om det är något spel som skulle behöva en retro-remake – högupplöst och med orkesterarrangemang men med samma stilrena flatshadade polygonskepp – så är det detta spel.