Final Fantasy VIII
Format PSone
Utvecklare Square
År 1999

Jag är av den bestämda uppfattningen att det oftast är nummer två i en serie man fastnar för mest. Jag har nämnt det tidigare, men efter att ha spelat något nytt och spännande (som Final Fantasy VII) är man som allra mest hypad inför nästa spel och följer minsta lilla nyhet med spänning. Så var det för mig med Final Fantasy VIII. Jag hängde på RPGamer och TheGIA och laddade ner varenda liten suddig scannad bild. Jag laddade hem ryckiga Quicktime-filmer av introt från demoversionen. När det väl släpptes i Japan och sedan lååååångt senare i USA var jag så sugen att jag köpte mig en mod-adapter till min gamla Playstation, men i slutändan gjorde rykten om modskydd att jag lät bli (och istället använde adaptern till Xenogears och Lunar, vilket inte direkt var en dålig vändning).

Final Fantasy VIII anlände därför under mitt första år som student, till en korridor i Linköping och en pytteliten fjortontums-TV i mitt rum. Att jag inte ens hade internet kan ha bidragit till att jag spelade det som besatt, men att jag just hade anlänt till en ny stad för att studera gjorde att hela inramningen med de makalösa magiskolorna passade mig perfekt. Jag önskade att jag var Laguna (Squall var lite för störig), förälskade mig i Rinoa, blev bästa kompis med Zell och Irvine och hoppades in i det sista att Seifer skulle sluta vara en dryg idiot och bli så cool som han borde ha varit. Där många såg ett enformigt spelsystem såg jag möjligheter att verkligen trimma och anpassa sina figurer på ett mer involverat sätt än i sjuan, och i slutändan aldrig någonsin använda sina Guardian Forces. Final Fantasy VIII är missförstått, men det är och förblir en av mina absoluta favoriter i serien. Att det har ett fantastiskt soundtrack och flera av Nomuras bästa och mest balanserade karaktärsdesigner skadar inte heller.