Dance Dance Revolution Extreme
Format PS2
Utvecklare Konami
År 2003

Som om det inte räckte med Castlevania, Suikoden och Metal Gear så vann Konami mitt hjärta på ytterligare ett sätt under tjugohundratalets första år. Nu minns jag inte var jag testade det först, men så fort jag hade gjort det var jag fast. Dance Dance Revolution var minst sagt en revolution, med en blandning av (i teorin) fysisk träning och hysteriskt skön japansk danspop, många år före Nintendos upptåg med Wii. Jag köpte en matta till Dreamcast och hade enormt kul med den, men där fanns bara de allra första spelen. Klassiker som ”Butterfly” och ”Boom Boom Dollar” ekade ut i studentkorridoren medan jag dunsade runt på den sjaskiga mattan, en tredjepartsgrej köpt från någon skum svensk sajt.

Något år senare släpptes Extreme, som dels hade fräschat upp interfacet och tillfört lite nya funktioner, men också var ohyggligt smockfullt med musik. 110 låtar fanns att välja på, långt bortom vad min kondition klarade av varken då eller nu. Favoriterna var många, men ”Destiny Lovers”, ”Love*Shine”, ”Aoi Shodou” och ”Pink Rose” brukade alltid finnas med i listan. Och så fort jag började få kläm på den legendariska ”Max 300” blev den ett givet sätt att få pulsen att slå i taket.

Den enda anledningen till att jag egentligen slutade spela Dance Dance Revolution Extreme var att spelet släpptes pre-LCD-eran och i ett spel som var så extremt synkkänsligt var det aldrig tal om att spela på en modern tv. Länge hade jag min gamla tjock-tv stående bara för att ibland sparka igång den gamla japanska Playstation 2:an och spela ett tag, men fallerande hårdvara på tre fronter (tv:n, konsolen och min höft) fick mig att ge upp. Men… trots att versionen från 2010 ska vara riktigt skakig så kanske det är mitt bästa alternativ nu? Ebay nästa!