Zelda II: The Adventure of Link
Format NES
Utvecklare Nintendo
År 1988

Jag ägde aldrig särskilt många NES-spel när det begav sig. Ett av de få var Zelda II, ett spel som har delat Zelda-fansen sedan sin release för 26 år sedan. Nintendo experimenterade vilt och gav oss verkligen något helt nytt, på gott och ont. Det nya perspektivet och rörelsemönstret innebar betydligt större utmaningar än i föregångaren, och gjorde atmosfären ännu bättre. Att det dessutom var rätt rejält svårt och bjöd på ett svårbegripligt rollspelsuppgraderingssystem (på den tiden rollspel strikt betydde Drakar och Demoner) innebar att Zelda II var ett väldigt ovanligt spel för Nintendo.

För mig var det första gången jag upptäckte begreppet ”grinding”. Jag lärde mig snabbt maximera min förtjänst på bossarna genom att höja en nivå precis innan, och i början av bergstemplet gick jag in och ut ur området gång på gång, för att spöa den där röda vakten gömd i statyn, och förhoppningsvis vinna en extra XP-påse. Därför kunde jag bege mig till Ganons slott utmaxad. Att ta sig genom det sista slottet var förstås bökigt, men jag förstod aldrig riktigt den legendariska svårigheten. Alla använde Jump på näst sista bossen och hade sedan jätteproblem med att placera sina hopp. Jag körde utan och hade inga problem. Och den sista bossen, Dark Link (innan det blev uttjatat med en ond svart version av hjältar), gick att besegra genom att ducka i hörnet och hugga lågt. Death by autofire, liksom.

Trots en del knepigheter förblir Zelda II en av mina största favoriter i serien, och det jag har spelat överlägset mest. Att det sedan, tjugo år senare, inspirerade hela Souls-serien (som tog det grundläggande konceptet med att riskera att bli av med sin samlade erfarenhet), gör det knappast till ett mindre viktigt spel.