I en serie på fem delar berättar jag historien om fightingspelens uppkomst, framgångar, fall och återkomst.

Fightingspel, slagsmålspel, beat’em ups, kärt barn har många namn. Och ännu fler är definitionerna av vad som utgör ett riktigt fightingspel, så innan vi börjar är det kanske dags att bestämma sig, för annars skulle den här artikeln lätt kunna dra iväg till Ninja Gaiden eller Devil May Cry. Ett fightingspel handlar om två slagkämpar som slåss mot varandra tills någon tömt sin energimätare eller tiden går ut. Punkt slut. Inga domarslut, man slåss inte om poäng, och man slåss inte mot fler än en motståndare åt gången.

Stopp och belägg! Vad är då Smash Bros, eller Bushido Blade, eller Fight Night? Herregud, matcherna kan avgöras på domslut i Street Fighter III: Third Strike, världens bästa fightingspel. Som sagt, helt lätt är det inte att avgöra. Man får ofta gå på magkänsla. En gängse metod är att, lite nedlåtande, peta in Smash Bros tillsammans med Power Stone i någon sorts partyfighting-undergenre, och att helt utesluta realistiska spel med licensierade kämpar som wrestling- och boxningsspel.

Historien börjar så smått under det tidiga åttiotalet. Rocky-filmerna är redan uppe i tre delar, det börjar drälla in ninjafilmer till höger och vänster och på bioduken har Ralph Macchio precis gjort sin transpark i rollen som Karate Kid och inspirerat tusentals ungdomar att slå varandra sönder och samman. Kanske är det ett sammanträffande, men samma år, 1984, släpps Karate Champ, ett intensivt slagsmålspel med för den tiden ofattbar grafik och precision i spelkontrollen. Karate Champ blir framgångsrikt nog att konverteras till alla dåtida format och får sina egna kopior i form av Way of the Exploding Fist och International Karate. De är inte de enda spelen under den här tidiga eran, men de överlägset mest framgångsrika.

Kanske var det Karate Champ som fick Takashi Nishiyama och Hiroshi Matsumoto på Capcom att göra huvudpersonerna i Street Fighter (1987) till två karatekillar i vita och röda pyjamas. (Men redan här kan jag för ordningen skull påpeka att deras stil kallas Ansatsuken och är en blandning av karate, judo och taekwondo.) Ryu och Ken var de enda spelbara karaktärerna i det spel som lade grunden för hela den moderna fightinggenren. En lång energimätare avgjorde striden och för att sänka motståndarens hade man hela sex olika grundattacker att välja mellan. I en tidig version utfördes dessa med stora tryckkänsliga knappar, men efter att många arkadmaskiner brakade ihop av påfrestningen ersattes dessa med sex stycken separata knappar. På så sätt reste Ryu och Ken genom världen och mötte en rad spektakulära motståndare. Men arkadägarna uppskattade inte de specialbyggda kabinetten och höll hellre kvar vid enklare spel där det räckte med en eller två knappar. Nishiyama och Matsumoto tröttnade och bytte jobb till konkurrenten SNK. Street Fighter skulle ha blivit en parentes i spelhistorien och fightinggenren fortsatte att spreta mållöst åt alla håll.

Åttiotalet tog slut och en ny generation började. 8 bitar fick ge vika för 16, både i arkadhallarna och hemmen. Capcom hade inte glömt Street Fighter. Ett tag var det tänkt att Final Fight skulle heta Street Fighter ’89, men då spelet fick en så helt annorlunda spelstil bestämde man sig för att ge det ett eget namn. Istället utvecklades Street Fighter II som en sann uppföljare som skulle göra allt Street Fighter gjorde fast bättre. Och ja, resten är som bekant historia. 1991 släpptes Street Fighter II och över en natt hade fightinggenren definierats. Det mest revolutionerande var de åtta helt olika kämparna, och det faktum att spelet var helt gjort för att spelas mot en annan spelare. Tidigare hade man oftast bråkat mot datorn, och om det gick att spela mot varandra var det oftast med två identiska karatenissar. Att två spelare nu krigade om sin plats vid arkadkabinettet med veckopengen som insats skapade en kassako utan dess like.

En revolution hade börjat…