Hur gör man årets mäktigaste spel? Ja, att börja med en gigantisk öppen värld brukar vara standardingrediensen. Men det spelar ingen som helst roll om den inte sedan är fullpackad med intressanta uppdrag, bra utforskning, spännande karaktärer och så gärna en bra historia också. Själv är jag dödligt less på allt vad pangpang heter, så 95% av den här genren får mig att somna. Men en kaxig hjältinna med pilbåge som slåss mot robotdinosaurier var tillräckligt för att jag skulle vakna till igen. Ändå var det nära att jag hoppade över det, den här brutala spelvåren. Nu passade jag istället på att köpa det tillsammans med min nya Playstation 4 Pro, och tur var väl det. Det här är nämligen ett spel som ingen får missa.

Vi möter Aloy bokstavligen som nyfödd, i händerna på den rejäle, modige och rättrådige fadersgestalten Rost, som tagit sig an barnet då de båda betraktas som utstötta av den lokala stammen. Varför ett sånt öde har drabbat ett oskyldigt barn är bara det första mysteriet. Varför världen innehåller otaliga högteknologiska ruiner är nästa. Och varför den befolkas av ilskna, krigiska robothästar, mekaniska raptorer, metalligatorer och mycket annat, det är något som kommer att ta praktiskt taget hela spelet att förklara. Det är i alla fall en väldigt bra start på äventyret och jag blev genast nyfiken på vad som hade hänt.

Efter en kort inledning där vi får följa Aloy som trulig men äventyrlig sexåring växer hon upp till den godhjärtade men bittra krigaren vi snart lär känna. Aloy själv är en strålande huvudperson, med ett ganska hett temperament och många sarkastiska förolämpningar, vilket kan förklaras av att hon i hela sitt liv blivit betraktad som en paria. På vägen möter hon en rad lika intressanta personligheter, både vänner och fiender. Förutom några som återkommer genom hela berättelsen finns det också många som du kanske inte ens träffar – i slutet av spelet saknade jag några som andra hade haft med sig.

Men mer än så vill jag inte prata om berättandet, även om det är utmärkt. Istället kan jag fokusera på allt som går att ägna sig åt. Ganska snart kan man röra sig helt fritt i världen och göra saker i nästan vilken ordning som helst. Det enda som begränsar dig är dina vapen och din uppfinningsrikedom. Alla fiender man möter har sitt egna rörelsemönster och olika svagheter som måste utnyttjas, så det lönar sig att ha ett brett vapenutbud och samla material för att hela tiden förse sig med ammunition. Utöver sin båge skaffar Aloy snart varianter på slungor och armborst som ger nya möjligheter. Jag rörde aldrig vapnet som kan binda fast en fiende, utan fokuserade på en prickskyttebåge för att spränga bort rustningsdelar och vapen, samt på en slunga som levererar sprängladdningar. På så sätt kunde jag ganska snart ta mig an hyfsat rejäla robotar, särskilt om jag fick tillfälle att smyga runt och kontrollera några av dem också.

Det mesta tenderar att resultera i strid, och där är lyckligtvis Horizon som bäst. Kombinationen av alla tillgängliga vapen, de varierade miljöerna och det faktum att robotarna gärna kommer springande när de hör en strid i närheten gör att det blir väldigt dynamiskt och oförutsägbart. Den enda egentliga bristen är att varje enskild fiende är relativt korkad och om man är tålmodig (och lite trist) går det ofta att bara vänta i högt gräs, vissla på fiender och sedan insta-döda dem när de kommer nära. Men man har så kul man gör sig, och efter några strider där Aloy slänger sig åt höger och vänster, skiftar vapen och bygger ihop några nya pilar mitt i hoppet och sedan i slow-motion sätter ett välriktat skott i generatorn på en best så vill man bara ha mer.

All den här spelbarheten är sen inlindad i den absolut snyggaste grafiken som något spel kan erbjuda idag, någonstans. Och det är liksom ingen hejd på den. Horizon har de snyggaste karaktärsmodellerna, fantastisk animation, närmast obegränsad sikt (när vädret tillåter), inga laddningstider förutom om man snabbreser någonstans, makalösa texturer, förstörbara stenpartier och träd, en detaljrikedom som bara de allra mest överdesignade spelen från Kojima eller Naughty Dog kan matcha, och till råga på allt så är det extremt smakfullt utformat med undersköna vyer och naturupplevelser som få kan matcha.

Och eftersom Guerrilla tydligen inte lyder några som helst fysiska lagar så kan de klämma ut allt det här ur en vanlig Playstation 4, där Pro-versionen ”bara” erbjuder 4K-upplösning (som skalas ner till 1080p och i gengäld ger knivskarp bildkvalitet), i en nästan fläckfri bilduppdatering. Förutom att det mesta av gräset inte rör sig när Aloy går genom det eller att vattnet inte har krusningar, så får man leta länge efter minimala brister. För att liksom understryka det här bjuder spelet förstås på ett fotoläge, som förutom färgbalans och kamerarörelser inte gör spelet snyggare utan bara visar upp det på bästa sätt.

(Klicka för 4K-version)

Ja, jag hade inte väntat mig ett så här utsökt spel av Guerrilla, som hittills bara gett oss Killzone-serien. De levererar på samtliga plan – även musik och röstskådespel är utmärkta. Efter de dryga fyrtio timmarna det tog att se slutet vill jag tillbaka för att verkligen utforska allt, läsa alla gamla loggar, leta rätt på alla bortglömda artefakter och hitta den där övermäktiga superutrustningen. Bara att reda ut bakgrundshistorien är ett arbete av Dark Souls-liknande proportioner. Men för tillfället är jag nöjd. Mycket nöjd, till och med.

Och nej, jag kan inte sluta ta bilder.