Del fem av den här fenomenala seriesamlingen släpptes i början av månaden, men efter distributionsproblem (som visade sig vara snabbt åtgärdade) panikbeställde jag den direkt från USA. Nu råkade jag samtidigt beställa ännu en Combiner Wars-figur, Getaway, vilket råkade vara en ett lyckligt sammanträffande, så helt onödigt var det inte. Hur som helst, den här boken samlar serien ”Primacy” som är den tredje serien av historiska berättelser som släpptes parallellt med de ordinarie Robots in Disguise och More Than Meets The Eye.

Som de tidigare två, ”Autocracy” och ”Monstrosity” så är ”Primacy” tecknad av Livio Ramondelli och … den är faktiskt inte så usel som vanligt. Ibland blir det den typiska mixen av extrema närbilder, svarta silhuetter och lysande ögon som gör serien omöjlig att följa, men ofta är den rentav läsbar. Historien är precis som ”Monstrosity” egentligen ganska överflödig eftersom vi vet vad status quo kommer att vara och att ingen kan dö. Chris Metzen vräker på med fan service och hinner slänga in både Combaticons, Stunticons och Predacons samt hinta om Quintessons inblandning i den här varianten av berättelsen. Det vill säga en massa 1986-fanboyism, men inget av den substans som kännetecknar de båda pågående serierna.

Robots in Disguise är uppdelad på några olika berättelser den här gången. Optimus Prime soloäventyr som Orion Pax fortsätter, men verkar ganska snart knytas ihop med de övriga igen. För typ sjunde gången dyker Monstructor upp igen (något som Optimus själv anmärker på), men det verkar finnas en poäng med det hela och mysteriet kring Jhiaxus och Shockwave tätnar. Vi får en kort inblick i läget kring Starscreams bräckliga neutrala läger på Cybertron, men Autobot-gänget under Bumblebee lyser med sin frånvaro i hela boken.

Istället ägnas de sista delarna av Robots in Disguise åt en stegrande konflikt mellan Soundwave och Shockwave. Vi fick tidigare en lång bakgrundshistoria som förklarade den senares unika utseende (förutom det faktum att han var en leksak från en annan serie), men Soundwave dök bara upp som hantlangare åt Megatron. Här får vi en berättelse om hans relation till sina kassettmedhjälpare och hur Megatron vann hans lojalitet, som faktiskt bitvis är närmast gripande. För att vara en så klassisk karaktär är det märkligt att vi inte fått lära känna honom närmare förrän nu.

More Than Meets The Eye får extra mycket utrymme och förgyller som vanligt hela boken. Efter de dramatiska händelserna i förra boken har ordningen återställts i viss mån, men saker blir raskt brådskande när den döende Ultra Magnus plötsligt försvinner. I jakten på honom springer vi på en potentiellt livshotande situation nästan i samma klass som den enastående ”Last Stand of the Wreckers”. Som vanligt är personligheterna på kärnteamet helt fantastiskt framställda, och många nya dyker upp.

Bland annat introduceras Getaway till serien, vilket alltså var lustigt då jag fick honom i samma leverans. Många andra som den hittills Japan-exklusiva Star Saber och några namn som har nämnts men som jag inte vill spoila gör äntligen sin entré. Det här råkar också vara några nummer som verkligen börjar knyta ihop gamla mysterier och dessutom förklarar grundläggande fakta om Transformers biologi. Trots superdetaljerade, livfulla teckningar och all denna exposition blir det aldrig rörigt, vilket är ett bevis på både författaren James Roberts och tecknaren Alex Milnes skicklighet.

Så här i efterhand ser man väl lite drag av Hasbros produktplacering. Scoop dök upp lagom till att han fick en oväntad ny leksak, Bulkhead och Lockdown som introducerades i Animated dyker upp i huvudserien och även Beast Wars-karaktärer som Rattrap och Waspinator tittar förbi lagom till sina Generations-leksaker. Å andra sidan så fick vi inte leksaker av Dai Atlas eller Thunderclash, som båda härstammar från den sena G1-eran, och de har knappast dränkt oss i figurer för Cyclonus, trots att han är strålande här. Så det är absolut inget som stör. Tvärtom har jag börjat komplettera min nostalgiska samling med att även köpa mina favoriter från den här serien, som med god marginal är det bästa Transformers-berättandet någonsin.

Det bevisas om inte annat i den avslutande berättelsen, som är upplagd som scener ur en dokumentär som gänget försöker använda för att rekrytera en ny grupp. Nästan helt utan action och istället bara karaktärsporträtt och inblickar i deras respektive relationer. Fantastiskt snyggt.