En brist med att Bearded Nerd bara har funnits sedan 2011 är att jag aldrig har kunnat göra Årets Spel-listor för tidigare år. För Årets Spel är väl ungefär det viktigaste man kan skriva om, eller hur? Nåväl, det är dags att göra något åt den saken nu. Låt mig utnämna årets bästa spel och en andraplats så långt tillbaka jag kan minnas. Nu blir det 2001-2005.

2005 var antingen ett svagt år eller så var det helt enkelt så att jag praktiskt taget bara spelade ett spel. Bland undantagen fanns Soul Calibur 3 som jag verkligen gillade, men det bättre spelet var tveklöst Castlevania: Dawn of Sorrow. Det första DS-spelet erbjöd en upplevelse som nästan, nästan matchade Symphony of the Night, och var ett av de bästa spelen i serien. Att det sedan hade ett andra varv med Alucard gjorde inte saken sämre. Inget kan dock mäta sig med World of Warcraft. Det skulle bli hundratals timmar, kanske till och med tusentals, och de flesta var de här första åren. Jag spelade som en galning och memorerade praktiskt taget hela spelvärlden utan och innan. Året därpå skulle jag komma att träffa många av spelkompisarna på riktigt. Inget onlinerollspel har kunnat mäta sig med det och, för min egen hälsas skull, är det kanske bäst att det inte gör det.

2004 bjöd på en del spel som det geniala Wario Ware-spelet till Gamecube, Halo 2 till Xbox och det enda bra Transformers-spelet till Playstation 2, men två titlar är i särklass. Metroid: Zero Mission tog det bästa ur det klassiska spelet och lade till massvis med fräscha nyheter och en sanslöst mycket tajtare spelkontroll. Game Boy Advance levde egentligen väldigt kort tid, men det här är en av de största höjdpunkterna i dess korta karriär. Jag tror inte att särskilt många ifrågasätter ettan däremot: Half-Life 2. När det här spelet utannonserades smiskade det precis allt annat, och som så många andra satt jag och körde den där första grafikdemovideon om och om igen. När spelet väl släpptes var det ännu bättre. Blandningen av intensiva strider och fantastisk stämning hade egentligen inte åstadkommits förutom delvis i föregångaren, och till och med fjorton år senare känns det fortfarande grafiskt elegant och fräscht. Ja, alla konsolerna, GBA och PC fick höjdarspel det året.

2003 var ett starkt år, inte minst för Ubisoft som vräkte på med Beyond Good & Evil, XIII och Prince of Persia: Sands of Time samma månad, vilket förstås fick alla tre att sälja dåligt. Jag var mitt uppe i DDR-hypen och spelade massvis av det importerade Dance Dance Revolution Extreme. Det näst bästa spelet var dock Metroid Prime, som efter många års väntan tog tillbaka serien till konsolvärlden. Stämningen överträffade allt annat och till och med den märkliga kontrolluppsättningen kändes ny och spännande just då. Årets spel för mig var däremot Virtua Fighter 4: Evolution. Jag vet inte varför jag fastnade så för det – jag hade fyra år tidigare avfärdat Virtua Fighter 3 efter en kort spelstund. Men Sega hade ansträngt sig ordentligt med att göra träningsläget supertillgängligt, och dessutom erbjöds ett gigantiskt spelläge där man fick utmana datorspelare och samla nya prylar till sin figur. Jag var till och med så inne i spelet att jag reste land och rike runt för att hitta engagerade spelare, och lärde mig massvis på kuppen. En fantastisk upplevelse.

2002 var egentligen året då vi fick allt som försenades från 2001 för Europa, inklusive både Xbox och Gamecube. Halo var förstås fantastiskt, men jag var aldrig något jättefan av serien. Här släpptes också Metal Gear Solid 2, ett av tidernas mest hypade spel, och sprängde alla förväntningar på gott och ont. Personligen gillade jag dock Ico mer. Den unika stämningen skulle bli stilbildande för hela nästa generation, men förutom Fumito Ueda själv är det få som har matchat upplevelsen som helhet. Årets bästa spel var dock spelet som fick mig att som fattig student importera en amerikansk Xbox bara för att kunna spela det lite tidigare: The Elder Scrolls: Morrowind. Sanslös frihet och en unik spelvärld gör det minnesvärt än idag, när uppföljarna steg för steg har skurit ner på detta till förmån för mer traditionella fantasyäventyr.

2001 slapp alltså konkurrensen från flera mastodonttitlar men hade många egna också. Baldur’s Gate II släpptes här men jag spelade det inte förrän långt senare. Final Fantasy IX var också fantastiskt och Ikaruga fick mig att importera det dyrt från saligt insomnade Lik-Sang. Ett spel jag spelade enormt mycket och som fortfarande håller är Capcom vs SNK 2, som jag följde fascinerat. Nyheten med att spelbolagen möttes var borta, men spelet var polerat och välfyllt som få, och utvecklade karaktärsgalleriet med udda favoriter som Rolento, Yamazaki, Hibiki och Haohmaru. Årets spel 2001 kom däremot rätt oväntat: Grand Theft Auto III. Ingen hade trott eller ens förstått att det skulle bli ett av tidernas viktigaste spel, som öppnade en ny genre och satte en ny standard. Jag lockades mest av friheten och de hysteriskt roliga radiokanalerna, men jag spelade också som en galning och faktum är att Grand Theft Auto III är det enda i serien jag har spelat ända till slutet.

Och där kan vi sluta för tillfället. Nästa gång ger vi oss på det legendariska nittiotalet!