Årets spel 2019

Det här året blev ett lite märkligt spelår där jag delade min tid mellan Bearded Nerd och Gamereactor. Det var också ett år med många hett efterlängtade premiärer men också ett år där de flesta bara går och väntar på nästa generation. Det märktes tydligt inte minst i fightinggenren, där vi visserligen fick Dead or Alive 6 (som var rätt blekt) men där både Street Fighter V, Soul Calibur VI och Tekken 7 ångade på med nya figurer. Störst på den fronten var förstås Samurai Shodown, som var en mycket stabil återkomst för serien. Jag gillade det, även om jag inte har hunnit spela så mycket som jag hade hoppats. Möjligen är supermegaattacken på en knapp lite väl lättillgänglig.

indivisible02
Ett spel som varit på gång väldigt länge var Indivisible, det tecknade actionrollspelet från Lab Zero, utvecklarna bakom Skullgirls. Eftersom jag hade backat spelet på Indiegogo ramlade det ner i min brevlåda alldeles ”gratis” och det var en underhållande resa så långt jag spelade. Samma sak gällde Shenmue III, som jag inte riktigt hann klara men som var en skamlös hyllning till Dreamcast-spelen på gott och ont. Och vi kan väl även passa på att nämna ett spel som verkligen dröjt: Trials of Mana blev den slutliga titeln på Seiken Densetsu III, ett spel som vi västerlänningar väntat på sedan 1996. Och det kändes också väldigt fräscht trots sin ålder. När jag åkte över till Japan och hittade Million Arthur: Arcana Blood i arkadhallarna var det också kul att kunna spela med Riesz som jag hade valt som huvudperson.
trialsofmana01

Men när det gäller nyare titlar var 2019 ett ganska svagt år, vilket förstås beror på att alla håller på godbitarna. Namcos ganska försenade Code Vein släpptes och var ett helt okej Dark Souls-koncept med rejäla animetendenser. För första gången fick vi också ett fullfjädrat Pokemon till konsol och jag hoppade förstås på tåget. Med bara några timmar Pokemon X i bagaget, plus hundratals i Pokemon Go, var det en väldigt trevlig bekantskap även om det egentligen inte är något sensationellt. Pokemon Sword lär hänga kvar länge i min Switch just eftersom det är så lättsamt, och jag har fått många nya favoriter där inklusive den fenomenala nytolkningen Sirfetch’d. En glad överraskning och mer ankrelaterat var annars det extremt märkliga Untitled Goose Game, som lyckades undvika alla meme-fällor och bara var ett extremt charmigt och kreativt pusseläventyr. I sista sekunden spelade jag också igenom Sayonara Wild Hearts, ett intensivt Rez-doftande (och helsvenskt) musikactionspel som var en riktig höjdare.

På VR-sidan var det ett svagare år, åtminstone på PSVR. De stora spelen tenderade att hamna på PC och det är nog dags att investera där i och med Half-Life: Alyx. Men jag spenderade mycket tid i No Man’s Skys enormt uppdaterade värld. Trots grynigheten bevisade det ännu en gång att det mesta blir bättre i VR, och inlevelsen var magnifik.

På hårdvarufronten hände det inte så mycket, men vi fick oss ännu en fenomenal retrokonsol med Sega Megadrive Mini. Jag köpte den japanska versionen och fick med dubbla handkontroller, och hann upptäcka en hel rad klassiker som jag tidigare spelat lite eller inte alls. Även om många spel har åldrats lite för mycket finns det en hel del att avnjuta här, framför allt Streets of Rage 2 och Monster World IV som båda känns superpolerade än idag. Gunstar Heroes och Phantasy Star IV är också klassiker, men de har ju tenderat att släppas många gånger förut. Och att få tag på rariteter som Castlevania och Mega Man: Wily Wars är förstås strålande.

bloodstained03
Men om vi tittar på de absoluta höjdpunkterna så är det några som står över alla andra. Efter många års väntan levererade Koji Igarashi äntligen Bloodstained: Ritual of the Night, och jag kan glatt konstatera att det inte längre spelar någon roll om Konami någonsin släpper ett Castlevania igen. För även om det inte tangerade den tidigare seriens toppar så var det ett riktigt, riktigt bra spel med precis allt som definierar ett Igavania. Grym spelkänsla, tonvis med vapen och specialattacker, fantastisk musik och en lagom ostig dialog. Några av de utlovade tilläggen dröjer fortfarande, men Iga har uppfyllt förväntningarna med råge och jag hoppas innerligt att det blir ett Bloodstained 2.

dreams01
dreams02
Årets allra mest överlägsna spel är väl egentligen inte ett spel och beroende på hur man ser det så släpptes det inte officiellt i år. Men det bryr jag mig inte om. Dreams är en fenomenal skapelse redan i befintligt skick, och infriade nästan alla förväntningar. Genom åren har tv-spel låtit mig uppfylla många orealistiska drömmar, men få spel har tidigare låtit mig bli spelutvecklare och då i väldigt begränsad, inrutad form. Dreams sätter väldigt få hårda begränsningar och det är bara din ambition och mängden fritid som avgör vad du kan skapa. På en dryg månad lyckades jag skapa en hyllning till det gamla Airball, Aethyr: The Cursed Ball, helt från scratch. Döm sedan om min förvåning när jag snubblade över en video som någon annan hade gjort där han spelar och berättar om sina intryck. Det är något av det bästa som kan hända någon som älskar att skapa. Under resten av året experimenterade jag med att skapa en spelbar karaktär och sprang på en del problem, men när Dreams får sin egentliga premiär nästa vår lär jag bli motiverad att fortsätta. Dreams är redan fullproppat av extremt professionella skapelser och det lär inte minska framöver. Och vem vet: om inte nästa generation anländer med något riktigt enastående finns det en chans att Dreams blir årets spel även 2020. Eller, och det är en fascinerande tanke, att årets spel 2020 är gjort i Dreams.