En bieffekt av att ha nördat på med spel i ett antal år är att det sätter sig på hjärnan, bokstavligen. Det kan vara tillfälliga effekter som när jag sökte efter vita ytor på hemsidorna jag surfade på efter att ha spelat Portal 2, eller känslan av att hela världen rullar uppåt när man har stirrat på Rock Band i flera timmar. Men vissa saker biter sig fast och försvinner aldrig, särskilt när det gäller musikstycken. Och det behöver inte ens vara de spelen jag har spelat mest. Här är mina oftast återkommande nynnmelodier.
Snake Rattle’n Roll
(spola fram till 06:33)
Den olycksbådande musiken på de senare banorna i Snake Rattle’n Roll fastnade inte helt oväntat, särskilt de inledande tonerna. Efter en rad snabbt avklarade och lättsamma banor kör varje normal spelare fast i några av de mest överjävulska bandesignerna som någonsin drabbat intet ont anande barn. Bana nio är själva Satans påfund med sluttande, halkiga block nästan hela vägen. Den där sista passagen där man måste göra sicksackhopp och inte åka för långt uppför varje block tog mig cirka trehundra försök, varpå jag äntligen kom till slutbossen. Som jag inte hann ta ihjäl innan tiden tog slut.
Rescue: The Embassy Mission
Det var inget direkt höjdarspel men spänningen i inledningen där man skulle försöka placera tre agenter i prickskytteposition genom att kryssa genom farliga gator var påtaglig. Det förstärktes av musiken som var interaktiv – när man lämnade skydd för att kuta vidare förändrades arrangemanget på låten, något som annars inte blev vanligt förrän långt senare. Just den där övergången från tyst till intensivt nynnande brukar ofta dyka upp i huvudet.
Super Mario Bros.
Det finns många trallvänliga stycken i Super Mario Bros. men det som dyker upp mest är just underjordsmusiken. Vad är det med olycksbådande NES-musik egentligen?
Lotus Turbo 2
Och slutligen ett spel som jag spelade väldigt lite egentligen, men just intromusiken är väldigt unik. Där tror jag snarare att det är Amiga-musikskivor som nött in den i efterhand.
Nu borde man kanske inte baktala spel vars målgrupp man alldeles uppenbart inte tillhör (plågsamt hysterisk stämning, ovälkomna Q*bert-vibbar och så Rares spelkontroll – se RC Pro-Am/Cobra Triangle – som jag aldrig blev vän med), men Snake, Rattle ’n’ Roll är i mitt tycke ett gravt överskattat spel, och den där slutbossen (och slutsekvensen) kan vara det sämsta jag sett. Rescue: The Embassy mission var däremot värt sin hyrslant.