Darius-serien bjuder på väldigt blandade känslor. Det första spelet var ett sånt där typiskt skitsvårt horisontellt shoot’em up. Del tre, Darius Gaiden, är en höjdare, och jag spelade det en massa på Taito Egret II Mini. G-Darius är det fjärde, och det första med polygongrafik. Det bjuder på en ganska kul idé med att i princip alla fiendeskepp går att fånga in, så att man sedan kan använda deras eldkraft och i vissa fall använda dem som sköldar mot övriga fiender.

Som i övriga Darius-spel finns det flera vägar genom spelet, så att du inte behöver se samma fem-sex banor varje gång. I teorin är det bra, men i praktiken leder det till att många bossar känns väldigt likartade. Samma attackmönster återkommer gång på gång, och spelet känns osedvanligt elakt. Lasrar? Minor? Målsökande lasrar? Prova minor som skjuter målsökande lasrar.

Ett typiskt problem är också att det ordinarie vapnet är en ärtbössa, och varje gång du dör börjar du om med något som knappt kan skjuta ner ett pyttelitet fiendeskepp. Så fort du uppgraderat lite och fångat en motståndare, särskilt en av minibossarna, så kan du rensa omgivningen rätt väl. Men om du dör, och det händer hela tiden eftersom 3D-grafiken är rätt otydlig och G-Darius gärna kastar fiender på dig bakifrån eller bara teleporterar in dem på skärmen i rent jävulskap, så är det ärtbössa igen.

Den moderna G-Darius-utgåvan inkluderar version 2 som satte en timer på bosstriderna så att lidandet i alla fall inte blir så utdraget, och HD-versioner som gör det mindre pixligt. Det är M2 som står för konverteringen så det är tekniskt utmärkt, även om det inte har lika extremt mycket spellägen som ShotTriggers-utgåvorna. Men i längden har jag inte alls lika roligt som med Darius Gaiden, och om du inte absolut vill utforska fiendefångstsystemet kan du lätt hoppa över detta.