Det är inte längre vansinnigt svårt att få tag på de flesta nyare Cave-spelen, men ett av de bästa var lite knivigare. Det är nästan komiskt. För tjugotvå år sedan var man tvungen att importera ett dyrt Playstation 2-spel för att spela Dodonpachi Daioujou, och nu måste man importera ett dyrt Playstation 4-spel. Vissa saker förändras aldrig. Första gången jag spelade Daioujou visste jag inget om genren. Det var på en Virtua Fighter-sammankomst (gången efter att jag hade spelat Radiant Silvergun) och det satte ett avtryck. Både den utgåvan och Xbox 360-versionen är dyra så här i efterhand. Så när det här äntligen släpptes på nytt beställde jag det på skiva, ett av få spel jag har köpt fysiskt på senare år.

Daioujou är det tredje spelet i serien och som ett modernt Cave-spel är det ohyggligt intensivt, men också väldigt förlåtande. Och liksom Ketsui och Mushihimesama är det därför jag uppskattar det här spelet så mycket. Det handlar inte om skott så mycket som ett sannolikhetsmoln, och så länge du håller dig i rörelse och inte ställer dig i vägen för en faktisk vägg av skott går det att ta sig genom nästan vad som helst. Den trevliga autobomb-funktionen ger dig ytterligare chanser, och på det stora hela går det relativt överkomligt att ta sig igenom Daioujous sanslösa utmaningar både som nybörjare och hyperproffs. Det är bara en fråga om hur mycket tid du vill lägga på att faktiskt inte bli träffad. Spelet är inte särskilt komplext, och jag kan knappt uppskatta den eleganta pixelgrafiken när det enda som spelar någon roll är vad som är blått eller rosa. Men det har en nästan meditativ spelkänsla, och till skillnad från Strikers eller Darius som bara stressar mig så är Dodonpachi Daioujou närmast avslappnande. Det är också tillfredsställande att alltid ha en maxad superlaser som raderar ut de flesta fienderna. Inget tjafs med att uppgradera ett vapen, bara full fart från start.

Som vanligt med M2 ShotTriggers bjuder också den här utgåvan på varenda spelläge du kan tänka dig. Jag har alldeles för dålig koll för att se skillnaderna, men förutom massvis av svårighetsgrader och varianter finns också ett intressant läge där man får spela superkorta sekvenser ur spelet. Det är egentligen väldigt små skillnader mellan Caves spel och du kan precis lika gärna köpa Ketsui eller Mushihimesama. Akai Katana har jag inte testat på länge, men möjligen det också. Men Daioujou känns som att det har lite extra substans i spelkänslan, och näst efter Treasures mästerverk Radiant Silvergun och Ikaruga är det en av favoriterna.