Det är väldigt svårt att recensera Astro Bot för vad det är. Vad det är, är ett fenomenalt tredimensionellt plattformsspel med massor av roliga banor, massvis av fantasi, grym musik och retronostalgi i ofantliga mängder. Vad det däremot inte är, är uppföljaren till Astro Bot: Rescue Mission. Och det känns som ett svek, från Sonys sida.
Jag höll god min i elakt spel. Jag antog att Sony inte skulle släppa ut PSVR2 och sedan ignorera den totalt. Jag gissade att spelen var på gång, men att de bara var försenade som allt annat. Gran Turismo 7 i VR är fortfarande fenomenalt, och det finns onekligen massvis av bra spel både från start och kontinuerligt sedan dess. Men Sony lägger inte en krona på det, och att Astro Bot, som revolutionerade plattformsgenren i VR, släpptes helt utan VR-stöd, var spiken i kistan.
Så det är en bitterljuv känsla att spela Astro Bot, som är ett mycket bra spel utan att vara briljant. Och jag tycker mig hela tiden märka inslag som kanske fanns i en tidig prototyp i VR, som att man behöver montera ihop sitt Playstation 5-rymdskepp genom att vända och vrida på delar och trycka dit dem. Det är typiska VR-grejer, men förstås mycket klumpigare med bara knapptryckningar.
Kan jag släppa VR-besvikelsen? Jag får försöka. Det här är istället en rak uppföljare till gratisspelet Astro’s Playroom, som demonstrerade alla de nya funktionerna med Playstation 5. På samma sätt är det här ett närmast unikt spel som faktiskt utnyttjar handkontrollen och har en väldigt läcker användning av force feedback. Jag har dock märkt att jag får ont i händerna av för mycket skakande, så det är inget för mig längre. Och Astro Bot skakar konstant, genom att varenda fotsteg känns i handkontrollen. I övrigt handlar det om klassisk plattformsmekanik med varierade powerups.
En av de stora grejerna är förstås alla nostalgiska botar med Playstation-tema som dyker upp. Jag uppskattar att man inte har gjort en stor reklamgrej av det. De berättar inte ens vad det är för spel. Om du vet, så vet du. Men att springa på figurer som Alundra, myggan från Mister Moskeeto och Tir McDohl från Suikoden fick mitt Playstation-hjärta att banka lite hårdare.
De glada känslorna blandas däremot med inslag av frustration. De flesta banorna är överkomligt enkla, men det finns ett gäng utmanande specialbanor som är lagda mer åt jävulskap. Där finns inga checkpoints, utan det krävs perfekt timing hela vägen. Och uppriktigt sagt så håller inte Astro Bot för det. Kontrollen är bra, men ibland ställer bristen på djupseende till det – återigen något som fungerade bättre i VR. Eftersom Astro bara tål en träff innan han kastas tillbaka till föregående checkpoint (som kan befinna sig godtyckligt långt bort) är vissa fiender ständigt irriterande.
Astro Bot är fortfarande ett riktigt bra spel, och troligen det bästa 3D-plattformsspelet sedan Super Mario Odyssey (att det egentligen är det ENDA 3D-plattformsspelet sedan Super Mario Odyssey har visserligen en viss inverkan). Det är ett spel som är lätt att gilla, och vissa sekvenser är så smart designade att jag bara fånler. Men det har inte det där lilla extra för att göra det till en tidlös klassiker.
