Jag trodde länge att Konami aldrig skulle orka ge sig på DS-vaniorna. Nog för att det är kul att kunna tjäna pengar på att ge ut gamla spel igen, men eftersom alla tre byggde på att använda två skärmar och en del pekfunktionalitet skulle det krävas en gnutta arbete för att släppa dem på andra format. Och jag trodde inte att Konami var beredda att lägga ens en gnutta arbete på det.

Men så var det inte, och The Dominus Collection är till och med mer genomarbetad än så. Det är egentligen lite märkligt hur skärmarna är upplagda. I normalläget hamnar den faktiska spelskärmen lite på sniskan. Det finns andra alternativ, men inte egentligen något bättre. Och efter att ha spelat ett tag så vänjer jag mig. Det är också väldigt befriande att hela tiden kunna se spelinfo och en karta på sidan, för de här tre spelen bygger väldigt mycket på både utforskande och att samla grejer från olika fiender. Jag tycker också att de kom undan problemen med pekskärmen på bra sätt. Så på det hela taget är de här versionerna strålande. I paketet finns också lite annat godis som en musikspelare och lite artwork och sånt.

Innan jag går in på de tre huvudspelen måste jag förstås nämna Haunted Castle Revisited. Det ursprungliga Haunted Castle var ett arkadspel som var löst baserat på det första Castlevania, men genomruttet på alla tänkbara sätt. Jag importerade Playstation 2-utgåvan och det har på senare år funnits för nerladdning, men bara masochister kan få ut något av Haunted Castle. Därav min förvåning då Revisited tar det grundläggande upplägget – men gör det bra. Det är ett väldigt gammaldags Castlevania med begränsad rörlighet, men det fungerar utmärkt i sin enkelhet. Det är kanske inte på samma nivå som Rondo of Blood eller Super Castlevania, men fullt jämförbart med Castlevania Chronicles eller The Adventure Rebirth. Som arkadspel håller det inte särskilt länge, men det är fullt njutbart och en mycket glad överraskning.

Den här samlingen börjar med Order of Ecclesia och det är väl korrekt ur ett kronologiskt perspektiv på seriens tidslinje, men jag började med Dawn of Sorrow. Det här spelet var en smärre sensation när det släpptes och jag dyrkade det. Efter tre Game Boy Advance-spel med olika grader av kompromisser för att fungera bärbart var Dawn det första som kändes lika komplett och genomarbetat som Symphony of the Night. Jag gillar faktiskt artworken – även om en del av karaktärsdesignerna är lite tama så är stilen ren och enkel. Kartan är väldesignad och det är fortfarande extremt kul att göra sig närmast oövervinnerlig genom att hitta bra kombinationer av monstersjälar. Sen har det också fortfarande seriens bästa andravarv, där Alucard, Julius och Yoko får en egen story och kan ta sig an slottet på helt andra sätt än Soma. Det är lite störande att Luck-attributet fortfarande inte fungerar och att man kan få nöta vissa fiender väldigt länge för att få deras själar. Pekskärmsgrejen är också lite otymplig. Här trycker man istället på knappkombinationer, men det är rätt knepigt att hinna i tid och jag får flera gånger utnyttja tillbakaspolningen (för jag tänker inte besegra bossen igen). I det stora hela är Dawn of Sorrow fortfarande nästan lika bra som 2005, och en av mina absoluta favoriter.

Portrait of Ruin var en fristående uppföljare till Megadrive-spelet, med två nya hjältar. Jonathan var en typisk Belmont (även om han hette Morris) och Charlotte fungerade lite som Yoko. Just grejen att båda figurerna går att spela samtidigt och ibland behöver kombineras gav spelet en hel del roliga finesser, men egentligen var ju hela alltet en nerskalad variant av Julius Mode från Dawn. Dock ett väldigt underhållande spel och faktiskt det jag har spelat mest i den här samlingen. Uppdragssystemet erbjuder både en massa hemligheter och roliga specialvapen. Portrait har dock också stora brister. Den främsta är att spelet är för stort. Slottet i sig är ganska begränsat, men bara där finns det mycket upprepning där till exempel källarplanen är i princip samma rum om och om igen. Sen besöker man också åtta olika tavelvärldar, som är varianter på fyra teman. Där gillar jag de allmänt gotiska städerna och byggnaderna, men cirkusvärldarna är rent vidriga. Visst, de är tänkta att vara kaotiska men det blir också väldigt enformigt, fullproppat med irriterande fällor och möjligen seriens mest motbjudande musik. Pyramidvärldarna är roligare men också rätt enformiga. Efter att ha spelat igenom hela alltet är jag nog nöjd för sisådär 18 år till. Som om det inte var långt nog hade det hela två extralägen. Dels går det att spela med Richter och Maria (från Rondo of Blood) i ett liknande tagteam-läge som Jonathan och Charlotte. Det går förstås mycket snabbare eftersom båda är väldigt rörliga redan från början. Sen kan man också spela som de två vampyrsystrarna. De styrdes förut med pekskärmen, men här fungerar de mer som ett shoot’em up, där man styr med ena spaken och siktar med den andra. Det är faktiskt bättre än vad det var på DS, men jag ids nog inte spela igenom det med dem ändå.

När Order of Ecclesia släpptes 2008 var jag lite less på upplägget, och ironiskt nog blev det samma sak här efter att ha spelat de båda andra två. Shanoas äventyr var också lite mer unikt i sammanhanget. Det hade många liknande drag, men spelkänslan var förändrad. Shanoa använder bara magier, placerade på två actionknappar. I praktiken kan man placera en vapenattack där, men hon har inte samma flyt som i tidigare spel. Order of Ecclesia är också ett svårare spel och har mycket mer fokus på svagheter, vilket innebär att man hela tiden får skifta vapen för att göra rätt sorts skada. Och då springer vi på problemet att magimenyn är gräsligt upplagd, och de kryptiska latinska namnen på allt gör det mycket svårare att hålla koll vad vad man använder. Jag minns att jag ursprungligen tyckte att det var roligare framåt slutet, men Order of Ecclesia har en lång startsträcka som jag inte ids plåga mig igenom en gång till.

Fast även om jag blir less på Ecclesia så är det här en makalös samling. Fram till nu har de här spelen varit hett eftertraktade och snordyra (jag skulle för övrigt ha sålt bort mina extra exemplar av Dawn of Sorrow i tid …). De har i princip inte åldrats alls, och är absolut värda att spela idag. Haunted Castle Revisited är en trevlig bonus också. Castlevania Requiem är fortfarande det bästa stället att börja, men är du minsta intresserad av Castlevania-serien har du väldigt mycket att hämta här.