Min självutnämnde enmansarmé Grunty hukar bakom en sten med översikt över den välbefästa bunkern medan jag funderar på vad jag ska göra, efter flertalet självmordsangrepp. Plötsligt hör jag rop, och hela fiendetruppen börjar röra sig, västerut, mot mina tre kollegor. Snabbt flyttar jag dem långt bak, och de förföljande styrkorna stannar upp och tar ställning runt ett stenparti. En öppning för Grunty, som smyger fram mot bunkern. Genom ett fönster ser han två fiender, men just nu får de vänta. Istället rör han sig runt byggnaden och tar skydd bakom en mur. Längre bort har fienderna nämligen tröttnat på att leta efter oss, och är på väg tillbaka. De går på led mot ingången och Grunty är beredd. Efter tre snabba granater är det inte mycket kvar av dem. En blir kvar och ser sig omkring, men ser inte min tuffing som smyger runt muren och avslutar honom med ett par skott.

Kvar är två fiender som valde att stanna kvar vid stenarna. De håller utkik efter Steroid, som gömmer sig längre bort. Jag skickar Grunty för att smyga sig på dem bakifrån, samtidigt som Fox rör sig runt från andra sidan. Nykomlingen Igor väntar kvar längre bort. Planen är att smyga nära nog för att träffa dem med en granat, men katastrof! De ser Fox, och hon är helt oskyddad! Hon slänger sig in bakom ett träd medan Grunty öppnar eld. Men inte heller han är särskilt säker och träffas av några skott. Steroid skjuter på den ena fienden medan Igor rusar fram. Fox träffas och är på väg att dö, och Grunty satsar allt för att ta sig över till henne. I sista sekund lyckas han väcka henne med en injektion medan de övriga håller fienden upptagen. Hon förbinder sina sår lagom tills striden är över.

Sista etappen nu. Två tungt beväpnade fiender håller till i varsitt rum och jag kan inte gå in. Vi tar ställning runt bunkern, Igor vid en mur utanför den öppna dörren, Steroid och Fox (som fortfarande är sårad) i liggande ställning i backen utanför, och Grunty under ett fönster. Igor kastar in en granat som skadar den ena fienden, som i panik rusar ut genom dörren, bara för att mejas ner. Den sista fienden springer över till rummet men gömmer sig utom räckhåll för en granat. Det är ett dödläge… tills Grunty ställer sig upp och avgör striden med några snabba salvor. Seger!

Jag spelade en del Jagged Alliance när det begav sig, för väldigt många år sedan. Därför minns jag inte mer än att det var ett kul strategispel med mycket fokus på de märkliga legosoldaterna man spelar med. Del två blev det aldrig av att jag testade, och därför är kanske Jagged Alliance: Back in Action väldigt lämpligt för mig. Det är nämligen en nyversion av det andra spelet, med lite annorlunda gameplay och förstås mer avancerad teknik, men ändå ett ganska gammaldags och rättframt strategispel. Istället för dragbaserade strider med handlingspoäng rör man sig fritt här, men det är fortfarande stort fokus på rollspelsmekanik och taktiskt planerande. När som helst går det att pausa spelet och lägga upp sina order i flera steg. Det går också att länka order för att utföras samtidigt, om man är så taktiskt lagd.

Tyvärr har jag aldrig varit någon vidare skrivbordsgeneral, så mina äventyr i Jagged Alliance har präglats mer av ”save early, save often”. Många anfall slutar i kaos och en snabb omladdning av senaste sparfilen. Men trots det är det väldigt kul. Spänningen är på topp när jag sakta rör mig genom en enorm byggnad som jag egentligen inte hade tänkt försöka erövra. Men en efter en faller fienderna och jag blir mer och mer sugen på att faktiskt vinna istället för att retirera.

Det hade varit enklare om inte spelets interface var ganska ordentligt omständligt. Det går inte att se hur man mycket skydd man har av omgivningen, och många enkla funktioner som att skyffla runt utrustning är onödigt bökiga. Det är onödigt segt att behöva springa runt personligen för att hämta nya grejer i lagret eller sälja bort överflödigt skrot – det är sånt här som menyer är till för, tack så mycket. I stridens hetta kan det vara svårt att korrigera order utan att helt enkelt radera alltihop och starta om, för att inte tala om när man måste hantera strider på två fronter samtidigt.

Det märks också att Back in Action är ett ganska billigt spel. Det var många år sedan det här hade imponerat grafiskt. Men detaljrikedomen är ändå god, särskilt inomhus, och med tanke på att man oftast ser spelet ur extremt fågelperspektiv. Om jag hade fått önska mig något hade det dels varit bättre porträtt, och dels mer omväxling i replikerna. Breda accenter och käcka oneliners i all ära men efter femtionde gången börjar de faktiskt gå mig på nerverna.

Jag gillar friheten och möjligheten att helt och hållet skapa sin egen version av The Expendables. Spelet är stort och innehållsrikt, men innehåller också en hel del dödtid när man måste vänta på att få in mer pengar eller på en leverans av välbehövliga medkits. AI:n är också redigt korkad ibland, vilket å andra sidan öppnar för nya strategiska möjligheter. Jag vet inte hur många gånger jag har lockat fiender in i bakhåll. Möjligen är det lite för avancerat för ett nybörjarstrategispel och för simpelt för de riktigt inbitna taktikerna, och möjligen känns det ibland ogenomtänkt. Men Jagged Alliance: Back in Action är ett helt okej spel och en positiv överraskning.