Året är 1995. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Midgård och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av min spelledare Andreas. På vägen anlitar jag medhjälpare som oftast inte blir särskilt långvariga och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake och kan dra mig tillbaka.

Året är 2012. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Gransys och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av Capcom. På vägen anlitar jag medhjälpare som blir trogna följeslagare ända till slutet och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake… och kan ge mig in i spelets allra sista del och sedan NG+.

Dragon’s Dogma har många uppenbara referenser inom spelvärlden. Det påminner mycket om Elder Scrolls-spelen, fast med strider tagna ur både Devil May Cry, Monster Hunter och Shadow of the Colossus, medan systemet med medhjälpare mer påminner om Dragon Age. Men för mig känns det allra mest som ett klassiskt penna-och-papper-rollspel, och det är den främsta anledningen till att jag gillar det. Allt från den kvasi-Shakespearanska dialogen med massor av ”ser”, ”aught” och ”ill” till det egentligen ganska begränsade omfånget. Vi har den stora staden, vi har en rad större dungeons att utforska i vartdera änden av kungariket, vi har affärer att shoppa i och förbättra sina vapen, och vi har en ganska simpel handling som (om du förlåter) lätt hade kunnat hittas på av min femtonårige spelledare. Jag kan nästan blunda så är jag tillbaka i ett tält på hans bakgård, mitt i natten, och slår febrilt med tärningarna för att lyckas besegra en lich.

Det som gör spelet rätt unikt är Pawn-systemet. Som utvald befriare har du möjlighet att utnyttja en trogen medhjälpare, som är lika komplex och rolig att utveckla som den egna figuren. Jag har förstås ett jättegäng av tänkbara figurer men det blev Xianko som fick axla den rollen, eftersom jag behövde en magiker. Utöver henne kunde jag sedan rekrytera två andra, som tillhör andra spelare. På så sätt blir det lite co-op fast ändå inte. Jag valde tidigt en kraftfull krigardam vid namn Ana som sedan följde mig genom hela spelet, medan rollen som bågskytt fylldes av först Akira och sedan Kev, två coola grabbar. Alla tre är hjälpsamma i strid och rätt smarta, och det känns faktiskt lite som på den tiden när jag hade spelledarstyrda medhjälpare. Förutom när de för sjuttiofjärde gången påpekar att den här bron är väldigt gammal eller att hobgoblins är farligare än vanliga goblins (efter att jag har dödat nittiofemton stycken).

Första gången man möter nya fiender är Dragon’s Dogma magnifikt. När en grip sveper ner eller en chimaera hoppar fram ur buskagen är det oerhört mäktigt. På samma sätt bjuder den lilla världen på en del storslaget utforskande i fjärran avkrokar. Problemet är att det sällan räcker så. Knappt har man kommit tillbaka från tornet långt bort i tjottahejti förrän man blir beordrad dit igen. Och förutom en portabel teleporteringssten som man kan försöka placera taktiskt går det bara att teleportera sig hem till huvudstaden. Det blir väldigt mycket springande fram och åter, medan Kev för tjugofemte gången nämner att vi inte bör lyssna på snöharpyornas sång. Det här gör spelet längre än vad det egentligen borde vara, och ibland känns det rätt segt.

Som vanligt med Capcom-spel är del ett rätt nyskapande men ganska fattig på innehåll. Även monstren återanvänds om och om igen, och efter ett tag känns det smidigare att helt enkelt bara springa förbi dem. Det är också rätt omständligt att pyssla med utrustning och växla mellan olika menyer. Det oundvikliga Dragon’s Dogma 2 har däremot potential att bli ett riktigt mästerverk.

Fast man ska nog inte gnälla på småsaker för mycket. I stridens hetta är Dragon’s Dogma väldigt bra och det erbjuder en av de bästa bossfajterna någonsin. Jag gillar mina Pawns (och hoppas verkligen att min tuffa Xianko får mycket att göra framöver) som tillför väldigt mycket både som sällskap och som monsterslaktare. Och trots att det är allmänt grynigt ibland och misstänkt nerkonverterat från en eventuell PC-version, så är det bitvis strålande snyggt.

Jag har våndats fram och tillbaka över betyget i flera dagar nu, för varje gång jag tänker att det är det coolaste jag har sett så dyker det upp något riktigt irriterande moment. Men det blir en fyra, om än en svag sådan. För minnena, om inte annat.