På ett infall satte jag mig med ett berg av våfflor (för att fira att nu är det semester!) framför tv:n för att se Children of Men en gång till. Fantastisk film det där. Finns det någon brist så är det väl att omslaget är hysteriskt missvisande, med Clive Owen och Julianne Moore som någon sorts huvudpersoner. Men men.
Jag gillar idén, det är min typ av science fiction. En nära framtid men ändå trovärdig, något som sällan brukar vara fallet. Storbritannien är bra på dystopi, men det här är väl en av de mest dystopiska tankarna som finns: att mänskligheten är dödsdömd. Inte på grund av krig, inte på grund av sjukdom, utan för att det helt enkelt inte längre föds några barn.
Generellt är jag inget fan av Clive Owen, men här är han riktigt bra. Ironiskt nog är det sidokaraktärerna som är allra bäst, främst förstås Michael Caines övervintrade hippie men alla andra märkliga människor som dyker upp längs vägen är också genuint bra. Det är väl egentligen bara Julianne som känns lite stel.
Children of Men är fantastiskt välgjord på många sätt men det mest imponerande är förstås de berömda superlånga scenerna. Med hjälp av sömlösa övergångar och smart användning av osynliga datoreffekter är vissa klipp flera minuter långa och därför ruggigt dokumentära. Det gör filmen ännu verkligare och mer angelägen. När jag läste lite filmvetenskap var det filmer som Lost Highway och Timecode som visades, men jag skulle tro att Children of Men är en given del av utbildningarna nu. Den tillhör inte riktigt mina absoluta favoriter men det finns få filmer som är lika snyggt berättade.