Street Fighter III: Third Strike
Format Dreamcast/PS2
Utvecklare Capcom
År 1999

Street Fighter III var en killer app för mig. Från att det dök upp i arkadversion satt jag och väntade frenetiskt på en konsolutgåva (att köpa ett arkadspel låg förstås inte på horisonten överhuvudtaget). Ett tag övervägde jag till och med att köpa en M2 då det ryktades att den skulle vara stark nog för spelet. Men det dröjde, och till slut blev det en Playstation istället. När det var dags för Dreamcast några år senare visste jag att Street Fighter III var på väg. Men knappt hade det släppts förrän den ultimata versionen, Third Strike, visades upp. Jag bet ihop och väntade. Och väntade. Hösten 2000, när det verkade försenas ytterligare, gav jag upp och köpte Double Impact, och hade kul med det i någon månad tills Third Strike äntligen fanns i min hand.

Det var magnifikt, förstås. Strålande snyggt, en närmast perfekt spelkontroll och en fräsch uppsättning figurer. Ändå förstod jag, och större delen av spelvärlden, inte dess riktiga storhet förrän Daigo Umehara utförde tidernas vändning och befäste spelet som den sanna uppföljaren till Street Fighter II och kanske det bästa fightingspelet någonsin. Ungefär i samma veva åkte jag runt på spelturneringar i södra Sverige och bland elitspelarna där var Third Strike förstås mer eller mindre dyrkat. Så jag lärde mig helt nya dimensioner av stryk samtidigt som jag sakta förbättrade min Ken, Makoto och Hugo (varav jag hade fått inspiration till de senare två efter att ha sett hur effektiva de kunde vara i en japansk spelhall).

Även om det har överträffats på många punkter av Street Fighter IV är Third Strike fortfarande överlägset när det gäller spelkänslan. Och därför håller det sin position tills vidare, både som ett av tidernas mest omtyckta fightingspel och som ett av de allra bästa spelen i min samling.