Ännu en del av IDW:s utmärkta seriesamling har hunnit släppas, och trots ett redigt sidantal tog det inte lång tid att plöja igenom. För det här är några riktigt bra historier, mestadels.
Det börjar med Infestation, som är en crossover mellan Transformers och någon häxzombietjej jag inte känner till och inte bryr mig om. Historien är vagt placerad i den ordinarie kontinuiteten men spelar ingen roll i det stora hela. Nick Roche som gjorde Last Stand of the Wreckers så minnesvärd kör alldeles för serieaktig tecknarstil här, och det är mycket som är minnesvärt där överhuvudtaget.
Nej, huvudnumret i del sju av de här utgåvorna är sexton delar av den då (2009 till 2011) pågående huvudserien. Decepticons huvudstyrkor är på flykt med Starscream som ledare medan Megatron ligger i reparationskoma. Autobots har lyckats skapa en bräcklig allians med människorna med Bumblebee som ledare, medan Optimus Prime har tagit en mer passiv roll som rådgivare. De första sex delarna handlar mycket om interaktion mellan Transformers och människor på ett sätt som påminner om filmerna men berättat på ett bättre sätt. Det kulminerar i en internationell konflikt då det visar sig att Nordkorea attackerar sin granne understödda av ett gäng gamla bekanta: Onslaught, Brawl och Vortex, några av mina favoriter. När Optimus och ett gäng Autobots (inklusive min absoluta favorit Smokescreen) åker dit för att undsätta Sydkorea blandar sig även Predacons i leken, som representanter för Kina (och därmed ytterligare favoriter). Förutom en ren orgie i ansikten som jag gillar är det en intressant vändning: varför ska bara USA ha allierade Transformers med gemensamma intressen?
Fast det blir ännu bättre i den andra halvan, då Megatron återvänder med besked. Trots att han är starkare än någonsin är han inte intresserad av att döda Optimus. Nej, han har en plan för att krossa Optimus i grunden. Generellt är Megatron rätt ointressant som typisk serieskurk, men när han blir lömsk och listig kan han vara riktigt intressant. I de här delarna fortsätter IDW traditionen med välskrivna scener med många gråzoner, samtidigt som många karaktärer får nya djup.
Boken avslutas med en serie som kort och gott heter The Transformers: Ironhide. Där får vi följa honom tillbaka till den tidiga eran för fyra miljoner år sedan, tills han vaknar upp efter att ha skyddat Optimus från ett mordförsök. Men vänta lite, Ironhide dog ju i ”nutid” tidigare i IDW:s serie? Har de så dålig koll? Nej, det visar sig att det finns en poäng med det hela. Jag är generellt inte så förtjust i grejen att återuppliva figurer till höger och vänster, särskilt när de har fått ett dramatiskt slut till att börja med. Den här serien är också lite långdragen, men förutom att få tillbaka Ironhide och ytterligare en gammal favorit sätter den igång några intressanta händelser som troligen kommer att bli viktiga längre fram.
Överhuvudtaget är Transformers: The IDW Collection #7 en solid bok med mycket serier av hög kvalitet. Den saknar en riktig höjdare som Megatron Origins eller Last Stand of the Wreckers, men handlingen rusar vidare i rasande fart och jag gillar det mesta. Hmmm, möjligen förutom att stackars Dreadwind blir slaktad i förbifarten och knappast är viktig nog att återupplivas…
