Två distinkt olika fenomen har slagit mig på sistone som lika geniala som troligen fullständligt olagliga.
Fenomen ett: Mem-teman till Playstation 3
Ni vet, såna där fyndiga bilder som först dyker upp på 4chan eller Something Awful och sedan postas överallt på internet i fem år för att sedan slutligen dyka upp i din gammelmosters Facebook-feed sju år senare. Mem, eller det engelska ordet meme, är en tanke eller betydelsebärande enhet, och i internetsammanhang motsvarigheten till sommarplågor. O RLY-ugglan, Ceiling Cat, alla Rage Comics-varianterna, och så vidare. Per definition borde ju sånt här vara antingen någons verk, eller också allmän egendom. Ändå finns det kommersiella teman där du kan köpa en bakgrundsbild för 20 kr med exempelvis Rage Comics eller den där ungen som ser ut att säga ”Success!”.
Till att börja med borde det vara skämsvarning på alla som betalar för att stoppa in en bakgrundsbild på sin Playstation 3 när man kan göra det gratis på cirka 7 sekunder. Och för det andra borde ursprungsupphovsmannen bakom den där Success-ungen stämma skiten ur företaget som har lagt upp temat, alternativt ur Sony som har godkänt det. För företaget i sig är troligen ett ryskt låtsasbolag i en källare någonstans som går igenom affärsfronter som vi andra förbrukar toalettpapper. Ungefär samma företag är för övrigt också samma som med jämna mellanrum kräks ur sig avatarer i tre olika varianter på någon airbrushad fantasypinuppa. Till er sju personer som har betalat för det här har jag en nyhet: det finns en del gratis halvnakna tjejbilder på internet. Helnakna, till och med.
(och jag insåg just hur den där meningen kommer att leva rövare med mina sökresultat från Google, ska bli intressant att följa)
Fenomen två: Svindyra Wikipedia-”böcker”
Här är ett experiment. Gå till CDON.com. Sök på Castlevania. Förutom ett par av de mer aktuella titlarna kommer du att få upp ett hundratal pocketböcker som allihop handlar om Castlevania. Herregud, så mycket specialistlitteratur för en så relativt okänd serie! Men så är det inte. Alltihop är automatböcker som genereras på beställning av bolag som Betascript Publishing. Betascript är ett tyskt bolag som använder tillgänglig internetinfo såsom Wikipedia för att klistra ihop till böcker. Och ta Castlevania Judgment som exempel. Där hävdar man att pocketen är på 136 sidor. Vi snackar alltså om ett spel vars Wikipedia-sida är på drygt tusen ord. Jag skulle vilja se den pocketen. Däremot tänker jag inte betala hutlösa 729 kr för nöjet.
Ja, faktum är att Betascript blir mer fascinerande ju mer jag läser. Hör bara, från deras hemsida.
Nearly all media worldwide – such as newspapers, magazines, TV – use internet for their researches and as a basis for their texts. This is exactly what Betascript publishing does. And we go even further: with the Wikipedia-texts at free disposal we create books on interesting topics.
There is hardly another platform for quick and better processing of information than by Wikipedia – and this is too for the benefit of the Betascript publishing-readers who want to be informed on a specific subject. Of course you can have online everything free of charge, but for good reason you have decided for a book. Betascript publishing is internet in form of a book. There can hardly be a faster process.
Är detta allvar? Internet i bokform – snabbare kan det inte bli. Vilka jubelidioter köper de här grejerna? Nog för att internet är fullproppat med både idioter och lurendrejare som lever gott på idioter, men snälla, snälla, snälla lilla världen, någon måtta får det väl ändå vara?
Och helt bortsett från det korkade i att betala 729 svenska kronor för en kilobyte data som kan hämtas gratis på en sekund – något som i sig borde vara ett argument för aktiv dödshjälp – hur kan detta vara lagligt? Här snackar vi om information som helt uppenbart har en upphovsman (allt på Wikipedia går att spåra till användaren som har skrivit det) men som är tillgängligt gratis via Wikipedias licens. Nu är jag ingen jurist så jag kan inte avgöra om avtalet faktiskt är så öppet att man får göra pengar på det, men det är uppenbarligen vad Betascript och dess otaliga systerbolag gör. Att Betascript säger sig ha fem redaktörer är förstås rena bluffen – dessa ska tydligen aktivt ha gett ut över trehundratusen böcker.
Mindre nogräknade låtsasföretag som bygger på att lura korkade kunder, en vackrare illustration av uttrycket ”en dåre och hans pengar” finns nog inte.