Någon gång under våren 2010 funderade jag extra mycket på rollspelsfigurer, trots att jag då (och fortfarande) inte hade spelat rollspel på nästan tio år. En gång i tiden hade jag hittat på två alver, Aradin och Emana, som jag sedan ”pensionerade” genom att para ihop dem och låta dem leva lyckligt i alla sina dagar. Bättre det än att sprättas upp av en rutten orch efter ett oturligt 1T100-slag, vilket alltid är risken med rollspel. Jag behövde en anledning att skicka hem Emana då jag själv skulle ta över som spelledare, och bestämde att hon hade blivit med barn.
Med två så utomordentligt präktiga föräldrar blev barnet också rätt speciellt. Jag döpte henne till Asmalinde (ungefär ”guldfågel”) och dömde henne till att växa upp i Grönmården med sina föräldrar, där hon blev en mästerlig krigare. Nånstans här kom idén att hon så småningom skulle lämna skogen och gå med i ett äventyrargäng. Eftersom det här utspelades 50 år efter våra ordinarie äventyr (jag ville inte göra om mitt ursprungliga fel och springa runt med en massa tjugoåriga alver) behövdes en helt ny uppsättning karaktärer.
Laevyns bakgrund kom från olika håll, som visade sig passa ihop oväntat bra. Hon skapades utifrån ett behov: World of Warcraft: Cataclysm var på väg och jag behövde en ny karaktär som kunde vara en lämplig varulv. Samtidigt behövde jag en arkeolog som kunde använda den nya förmågan i spelet. Ungefär i samma veva hade jag läst Discworld-böckerna om Moist von Lipwig, där Adora Bell Dearheart, en dam med mer skinn än näsa, figurerade. Med allmän inspiration från Prags kvinnliga del av befolkningen (främst deras läggning för vackert svart hår) började Laevyn ta form: en tuff och självständig arkeolog och ledare, som utan tvekan hade begett sig ner i de mest spindelvävsklädda grottgångarna.
I sin World of Warcraft-version blev hon worgen, men i Midgård är hon bara någon med fantastiskt hår. Möjligen är det bortom verklighetens gräns, men jag ville ha en riktig man av hår, med inspiration från Felicia i Darkstalkers. Jag valde ganska tidigt att ge henne en ögonlapp. Det skapade lite problem i Azeroth, då det (ologiskt nog) bara finns ett fåtal ögonlappar på diverse nivåer, så mellan dessa blev jag så illa tvungen att gå runt med utdaterad utrustning. Tanken var att något äventyr skulle ha gått nästan åt skogen, och en lite ärrad hjältinna passade bra med hennes personlighet.
En gång i tiden drev Laevyn ett helt företag där hon anställde medhjälpare för att komma åt sina skatter. Moralen var det lite si och så med – tills hon mötte Tusere. Tusere (som ursprungligen var en av mina lösryckta figurer som jag spelade typ en kväll) var ung, stilig, rätt korkad, svinstark och en skamlös ripoff av Siegfried (hans namn är en rak alvisk översättning). Hon drogs till hans idealism och hjältemod, och började med mer typiska hjältegrejer – att undsätta byar som attackerades av banditer, såna saker. Hon lät honom tro att han var ledaren eftersom han älskade hela hjälteköret, men det var ingen tvekan om vem som verkligen bestämde. Snart anslöt Asmalinde till gruppen och, eftersom jag var inställd på gruppuppsättningen från MMO:n, även en helare i form av Sunon (en tystlåten men skicklig kille rätt rakt baserad på en World of Warcraft-kompis).
Det roliga med att hitta på är att det bara fortsätter. Nu har jag ytterligare tre av människorna runt Laevyn, bakgrundshistoria åt alla sju, en hembas där de kan pusta ut mellan varven, och förstås bilder på allihop. Någon gång skulle det vara kul att göra något av det här. Men för tillfället får jag nöja mig med den här bilden, som jag ritade för länge sedan men färglade klart först ikväll.
