Ytterligare två filmer är avklarade: Chamber of Secrets och Prisoner of Azkaban. Och det är en klar kvalitetsskillnad mellan dessa. Ursprungligen var jag väldigt förvirrad kring vilken bok jag hade läst och vilken film jag hade sett av de första två, och det är inte så konstigt eftersom det finns väldigt många likheter. Jajamen, ytterligare en quidditch-tävling utan respekt för liv och hälsa. Jajamen, ytterligare en hemlig källare i slottet fylld med hemskheter. Det förekommer till och med en massa scener på tjejernas toalett.

De nya karaktärerna är inte heller jätteintressanta. Jag börjar redan ana ett tema när det blir en ny Defense Against The Dark Arts-lärare men Gilderoy Lockhart är så patetiskt inkompetent att det blir fullständigt orimligt. Jag menar, stjärnstatus och allt men varför i hela friden skulle han släppas in i fakulteten? Myrtle är också rätt jobbig (vilket är hennes roll) och Dobby är Jar Jar Binks korsad med Gollum, men utan den senares tekniska briljans. Samma år fick vi Return of the King och låt oss bara säga att Warner inte lyckades matcha New Lines kunnande. Överhuvudtaget är effekterna klumpiga och handlingen rörig. Väldigt, väldigt många deus ex-situationer.

Prisoner of Azkaban är den sista filmen jag hade sett förut, så nu är jag ikapp och allt framöver är okänt. Det är faktiskt en riktigt bra film. Mugglarscenerna i början är utstuderat fjantiga och hela grejen med bussen är larvig, men så fort vi återvänder till Hogwarts börjar det ta sig.

För första gången börjar det kännas som en del av en serie och inte bara godtyckliga scener. Allt blir inte praktiskt tillrättalagt och till skillnad från engångskaraktärer som Lockhart tror jag att alla nykomlingar kommer att fortsätta vara viktiga längre fram.

Den avgörande scenen i spökhuset var rörig första gången men nu när jag vet vad som komma skall är det faktiskt rätt snyggt upplagt. Både Lupin och Sirius är ju faktiskt fullständigt uppriktiga och dramatiken bygger på missförståndet som antyddes tidigare – att det är Pettigrew de vill ha ihjäl. I en sämre film (host Chamber of Secrets) hade det varit övertydligt att Pettigrew var råttan när Harry letar rätt på honom med kartan, men nu hålls det hemligt. Jag gillar också att Snape tar en – om än missriktad – hjälteroll.

Lupin måste förstås bort – vi får ju inte bryta en trend – men jag gillar verkligen hans karaktär och hoppas att han kommer tillbaka på något sätt. Det är uppfriskande att hans vänliga assistans inte bara är en fasad utan att han verkligen är så trevlig – när han inte drabbas av sitt lilla tillstånd alltså.

Filmens andra huvudlinje kretsar kring hippogripen Buckbeak, som är en betydligt snyggare skapelse än Dobby. Jag är fortfarande inte helt förtjust i Hagrid och hans upptåg, men lösningen på problemet med Hermiones tidsreseamulett är elegant och i linje med vad som har etablerats tidigare. Det är inte längre bara Harry som har favoriserats och fått artefakter av lärarkåren, och här fyller den ju ett akademiskt syfte.

Det jag inte gillar är att Malfoy har blivit en fjant (med en hysteriskt töntig frisyr). Lite snöbollar eller ett slag i ansiktet av en tjej eller en knuff från en hippogrip är tillräckligt för att han ska bryta ihop snyftande och ropa på pappa. Ska han fylla någon funktion är det bäst att han börjar bli lite mer utstuderat listig.

Hur som helst, det börjar ta sig. Det ska bli intressant att följa resten.