Det var inte helt väntat att nästa film skulle bli en fascistisk dystopi i stil med 1984 och V för Vendetta, men å andra sidan så är ju J.K. Rowling brittiska. Order of the Phoenix är nog min favorit hittills. Det händer mycket och många nya karaktärer introduceras men det är inte längre någon utdragen presentation utan det känns som att de har hört hemma hela tiden. Luna Lovegood är ju av sin karaktär någon som skulle ha kunnat hålla sig i bakgrunden tidigare. Och så tillhör hon Ravenclaw – whoo, en viktig karaktär som inte är från Gryffindor!
Där förra filmens parallella berättelser var rätt osammanhållna och bara tvingades ihop på slutet är Order of the Phoenix mer rakt på sak – ministeriets försök att styra Hogwarts leder till Harrys privata uppror, som sedan leder till den mäktiga finalen. Det var kul att se både Sirius och Lupin tillbaka (om än den senare mest i en biroll) tillsammans med Alastor och en fortfarande rätt anonym trupp av hemliga trollkarlsagenter med hon där vildingen från Game of Thrones.
Jag förstår dock att Sirius måste dö, men det var en av de få klumpiga scenerna. Ett vilt magislag med besvärjelser från alla håll och kanter och så kliver bara Bellatrix upp och abrakadavrar ihjäl honom. Man tycker att han borde ha varit på sin vakt. Jag tycker också att Helena Bonham Carter är ohyggligt typecastad vid det här laget. Låt se… Sweeney Todd, Les Miserables, Terminator Salvation, Enid Blyton, Fight Club… spelar hon bara psykopater?
Nu när rolluppsättningen börjar vara så gigantisk slås jag också av hur ohyggligt många kändisar som är med här. Jag kände aldrig igen Emma Thompson som Trelawney, men Brendan Gleeson upptäckte jag redan i förra filmen (efter att först trott att det var Meat Loaf). Alan Rickman, Robbie Coltrane och Maggie Smith har förstås varit med ända från början, och de är kända för vem som helst som någonsin har sett en brittisk film. Men det var först nu som jag kände igen Julie Walters, som jag annars nog bara har sett i Mamma Mia.
I den här filmen märks det också tydligt att gänget växer upp, kanske snabbare än de skulle vilja. Att Harry får hångla med söta Cho är egentligen en bisak (och oklart om det kommer att bli något mer där), men hans roll som inoffiell lärare visar både en enorm mognad och innebär att vi helt plötsligt har en hel kår av rätt vältränade ungdomar.
Nu när ministern har avgått måste det väl ändå bli dags för Lucius att gå under jorden? Den enda egentliga bristen med den här filmen är nog att inget förändrades med honom och Draco. Nu är det inte bara Harry utan sex stycken ungdomar plus troligen attackstyrkan och Dumbledore (det var lite oklart exakt när Lucius försvann) som vet att han är inblandad. Men en stilla fråga: hur enkelt ska det egentligen vara för sex ungdomar att infiltrera ett superhemligt arkiv med magiska artefakter?
Ändå känns det osannolikt att något kommer att gå tillbaka till status quo nu. Kriget har börjat på allvar. Nu när det har varit dystopi väntar jag mig en Full Metal Jacket med magi ungefär i sista filmen. De färgglada Quidditch-dagarna är i alla fall långt borta, och vem bryr sig om huspoäng när man kan bli sprängd när som helst?