Äntligen var den första riktiga patchen till World of Warcraft: Cataclysm här. Det dröjde lite väl länge, kanske delvis eftersom Blizzard envisades med att stoppa in nya funktioner. Och så är det ju faktiskt bara två nya dungeons som är återanvända från förut. Eller?

Zul’Aman gjorde jag aldrig när det begav sig. Jag tror jag kikade in i en tömd upplaga av den någon gång men det är allt. Därför kändes det hyfsat nytt och fräscht för mig när jag hoppade in tillsammans med några gilleskompisar. Men jag vet inte… grafiskt sett är stället rätt trist, bara barr så långt ögat kan se, och trångt och mörkt. Och bossarna känns typiskt Burning Crusade-rädiga… de har lite kluriga funktioner att ta hänsyn till men på det hela taget känns det som att det är precis samma ställe som tidigare. Dessutom är fienderna på vägen nästan svårare än bossarna, vi hade ett himla sjå med några av dem.

Till slut kraschade servern och slängde ut oss allihop, så då gav jag mig. Istället styrde jag kosan mot Zul’Gurub, som däremot är ordentligt uppfräschat. I grunden är det samma ställe men många områden har blockerats för att strömlinjeforma det hela en aning. Hela fladdermusbossens (Jekliks) område är blockerat, liksom spindelbossens. En ny bro har gjort det lite smidigare att ta sig till de senare bossarna. Men det är även stora förändringar i upplägget. Från början måste man dricka en dryck som skyddar mot gift för att ta sig över den första bron. Nästa sådan ger ett visst skydd mot Venoxis, som är återupplivad men helt omgjord och den roligaste striden. Man måste undvika praktiskt taget allt han vräker ur sig, springa ifrån sin olyckskamrat som blivit förgiftad och hålla koll på en labyrint av gift han ritar upp. Intensiv och rolig.

Mando’kir återupplivade vi ju själva i Stranglethorn Vale och han har hunnit renovera en del. Hans gamla område är raserat och istället håller han till i en nybyggd arena. Han är lättare än Venoxis men det gäller att ha sönder hans raptor Oghan (som numera är ett skelett) hela tiden och undvika hans brutalaste attacker. Här fick jag också den uppgraderade versionen av Bloodlord Defender, ett av de vapen jag letade efter så desperat i höstas. Och utan en jobbig eldeffekt. Klart uppskattat.

Edge of Madness är numera en Archaeology-specifik boss. Om någon i gruppen kan leta bland ruinerna aktiveras en slumpmässig (?) boss som kräver en del för att spöa. Vi fick en rogue som bjöd på roliga attacker och en hel del sjyssta repliker. Överhuvudtaget är alla bossarna nersållade med dialog vilket gör striderna rätt kul att lyssna på. Här börjar vi också stöta på en himla massa neutrala troll som inte behöver besegras. Det är ett praktiskt sätt att få stället att vara befolkat utan att fylla det med onödiga trash mobs. Efter detta får man sedan springa gatlopp förbi eldkastare, passera det övergivna tigerområdet och så in till panterbossen.

Arlokk förblir död men istället är det hennes syster man slåss mot. Ungefär samma princip gäller, att spöa pantrarna innan de blir för många, men hon bjuder också på nya färdigheter. Här vann jag en ohyggligt ful hjälm som dock är ohyggligt bra.

Sen bär kosan mot Jin’dos gamla område. Här håller numera Zanzil till, den gamle skurken som blivit mer än lovligt galen. Här väntar en ganska komplex strid där man måste utnyttja Zanzils tre häxbrygder för att kunna bekämpa de olika hot han slänger ut. Vi var extremt nära att klara den men efter en lång kväll var jag tvungen att hoppa av. Efter det väntar sedan bara slutstriden i mitten där det gäller att stoppa Jin’do, men det får bli en annan gång.

Överlag ett skönt ställe och en bra uppdatering av ett av mina gamla smultronställen i World of Warcraft. Däremot undrar jag hur länge det kommer att hålla. Med en hyfsad grupp var vi alltså praktiskt taget klara med Zul’Gurub efter första kvällen. När nyhetens behag har lagt sig och all ny utrustning är införskaffad lär jag få återgå till det gamla farmandet av arkeologi och min nya shaman som jag tänkte börja experimentera med.