Det börjar vara slut nu. Sagan om Prinsessan Kaguya är den sista filmen av Isao Takahata från Studio Ghibli, och vi har redan fått Hayao Miyazakis sista, Det Blåser Upp En Vind. Den enda som återstår är Marnie, som borde dyka upp den närmaste tiden, regisserad av Arrietty-skaparen Hiromasa Yonebayashi. Men sen är det liksom slut, vilket är sorgligt på många sätt. Även om Miyazaki och Takahata skapade Ghibli, så borde studion kunna fortsätta utan dem. Jag menar, vi har fortfarande Disney och de bästa filmerna gjordes efter Walt.
Men nu är det Sagan om Prinsessan Kaguya, eller Kaguya-hime no Monogatari, som jag har sett. Det är en gammal folksaga som berättas på ett ganska rättframt sätt, men med en väldigt speciell stil. Ghibli är kända för sina knivskarpa linjer och mjuka färger, men Kaguya är närmast skisstecknad, med viss inspiration av sumi-e-teknik. Med hänsyn till det är karaktärerna enklare och bakgrunderna ofta enkla teckningar på vitt, men samtidigt är det lika livfullt och nästan mer uttrycksfullt än vanligt. Särskilt i en sekvens i mitten övergår det till en nästan psykotisk desperation i linjerna som verkligen skapar en tryckt stämning.
Kaguya handlar om en bambuhuggare som en dag hittar en pytteliten flicka inuti ett bambuskott. Han tar hem henne och hon förvandlas snart till en bebis, som sedan växer snabbt. Som ung flicka växer hon upp med (och växer om) barnen i byn, men när hennes adoptivföräldrar hittar ytterligare skatter i bambun vill de göra henne till en prinsessa och tar henne till huvudstaden.
Kaguya är en väldigt stillsam film som visserligen har en del skratt och enstaka actioninslag, men mestadels handlar det om den orättvisa situation som Kaguya utsätts för. Trots, eller kanske snarare på grund av, att hon är rik och vacker tvingas hon leva isolerad i väntan på en lämplig make och lägga band på sina egna känslor. Det är i slutändan en vansinnigt sorglig film och knappast något för barn, mest för att de inte lär få ut något av den (att den bara är textad på svenska hjälper knappast heller!). Som vanligt är det tragikomiskt hur Kaguya (och den föregående filmen) staplas i barnhörnet i videobutikerna bland faktiska barnfilmer som Totoro och Ponyo. Men allt tecknat är för barn, eller hur var det nu?
En brist i den svenska utgåvan är att Studio S Entertainment inte har gett ut en bluray-version. Filmen fungerar fortfarande i mer lågupplöst format, men när jag ser skarpare versioner (som trailern!) inser jag att den skulle kunna vara ännu vackrare än vad den redan är, så jag lär nog köpa en importerad bluray förr eller senare. Hur som helst: Sagan om Prinsessan Kaguya tillhör det övre skiktet av Ghiblis filmer, och det är väl egentligen allt man behöver veta?